Luang Namtha - Muang Sing på cykel

De sena morgonvanorna från Laos sitter i. I dag kom jag iväg på en cykeltur runt halv elva. Inte för att det är kyligt, det är bara skönt att ta det lungt. Upptäckte nya områden norr om Mae Jo (kul att kunna göra efter drygt tre år), bland skirt lysande gröna risfält vid mönsterskötta odlingar. Hittade ett nytt fikaställe där jag var andra gäst (den första var också en cyklist, dagen innan). Luftföroreningarna är fortfarande stora men något lindrigare än för ett par dagar sedan. Värmen, upp mot 34 grader var inte besvärande mycket tack vare en frisk vind. Tillbaka efter 70 km var jag inte ens trött. Motionscyklingen i Laos har tydligen underhållit krafterna.

På ödslig väg mot Muang Sing.

Den längsta cykelturen i Laos, Luang Namtha till Muang Sing blev 60 km. Vi hyrde ett paket med cyklar, guide, följebil, vatten och lunch. Guiden visade till intressanta bergsfolk utefter vägen, bland annat hur de tillverkade papper av bambu och en nyöppnad skola. Vägen var asfalterad men lite guppig, först längs floden Namtha, efter lunch över ett skapligt högt berg och nerför de sista 20 km. Belöningen i mini"staden" Muang Sing blev Beerlao, givetvis. Tillbaka åkte vi med följebilen.

Denna svajiga hängbron förde oss till ett stamfolk . . .

. . . där denna unga Hmong-kvinna visade snickaranlag.

Tillverkning av papper. Av unga bambuskott som legat i jäsning flera månader. På uppspända ramen torkar massan till papper.

Nyss öppnade skolan. Enkla medel och jordgolv. Flitiga barn, uppdelade i två åldersgrupper.

Ej motoriserad transport av sockerrör. Väldigt lite trafik för övrigt på denna vägen.

På bilderna ovanför bär en kvinna stora knippen strån som de gör sopborstar av, som köps av kineser.

Chauffören högg ner gröna "bordsdukar" från vägkanten. Lunchen var god och berikande innan backen.

Sååå litet var inte Muang Sing. Men bilden får symbolisera krönet på den flera kilometer långa backen 20 km innan samhället. 

Texten säger: Muang Sing välkomnar turister. Ibland är det bra att ha en guide med.

Mäktig tempelceremoni Wat Phra Singh

Gör ett avbrott i rapporteringen från Laos med ett färskt inslag från Chiang Mai.

Wat Phra Singh har haft en sex dagar lång tempelceremoni. Som avslutades den 28 februari med en storslagen samling processioner och underhållning med traditionella danser, svärddans, till djur utklädda akrobater, gamelan- och modern orkestermusik (den senare med reggaeinslag, se video nertill).

Som utomstående åskådare blir man bara hänförd och nästan "berusad" av mångfalden.

Mycket gick ut på att ge gåvor till templet, och få välsignelse av munkar via dånande högtalare.

Denna pengagåvan i form av en fågel var den pampigaste och mest påkostade för kvällen.

Luang Namtha, Laos

Huvudmålet med resan var Luang Namtha och omgivningarna däromkring. Tidpunkten att åka dit landvägen var perfekt taimad. Vägen var visserligen ruggigt kuperad och kurvig, men med en slät och jämn yta, färdigasfalterad så sent som förra året. Superfin väg!


Träffade Ivar på Guesthouse som bokats i förväg (han kom med flyg). Samhället, som kanske är en stad, är litet och "centrum", inom gångavstånd, består av huvudgatan med trevliga restauranger, mysiga Guesthouse, butiker för trekking och andra utflykter, växlingskontor, internetcaféer, några affärer och en Night Market. Behändigt, överskådligt, rofyllt och behagligt. Omgivningarna når man enkelt med cykel, vilket vi gjorde de tre dagarna vi var där. (specialinslag kommer). Det var överraskande kyligt på mornarna, 7-8 grader, vilket höll mig kvar under täcket och filten och senarelade cykelutflykterna till närmare elva. Man behövde inte komma långt utanför centrum för att uppleva kontraster och vardagsliv med enklare förhållanden. Andetron, animismen, är fortfarande allenarådande bland stamfolken dit buddhismen ej nått (se kommande inslag; Till vattenfallet).

Lugn trafik på huvudgatan.

Kan inte sägas tydligare, när man är i Laos dricker man Beerlao, gott!

Chiang Khong, hamnstad.

Nyss hemkommen från resan till Laos. En återresa som tog cirka 13 timmar; först Van 200 km till Huay Xai, båt över Mekongfloden, tuk-tuk till busstationen i Chiang Khong, lokalbuss ca 120 km till Chiang Rai, allt i ett svep. Efter lämpligt stopp för lunch och kaffe vidare 180 km till Chiang Mai. 500 km allt som allt, på en dag.

I motsats till hemresan gjorde jag två övernattningar på vägen till Luang Namtha. I Chiang Khong hade jag gott om tid att se mig omkring. Intressant var den livliga båttrafiken på och över Mekongfloden. En trafik som inom något år är ett minne blott. En ny bro håller på att färdigställas, som blir en länk i Kinas transportsystem från Yunnan ner till Malacka. En nyss öppnas busslinje Chiang Mai - Luang Prabang kommer nog att ta över många passagerare från den klassiska båtresan till Luang Prabang, än mer då bron blir färdig och man kommer att ha direktbussar i VIP-klass. Busslinjen passerar Luang Namtha, som säkerligen kommer bli än mer populärt som resmål. Mer om mitt besök i den staden i kommande inlägg. Nu handlar det först om Chiang Khong. Det som kommer förbli mest intakt är nog lastbåtarna till Luang Prabang, som tar två dagar och två nätter. Vid mitt besök lastade man cementsäckar i stora lass och lossade trästockar, tunga arbeten som kräver både styrka och balans.     Kolla mer bilder i Facebook-album.

"Biljettluckan" för överfart till Laos med longtailboat.

Tandborstning med mera

Genväg med förhinder.
Tänkte ta raka vägen, eller rättare sagt kortaste vägen till Royal Flora, vilken skulle innebära en genväg. Men min vana trogen blev denna genväg lika med en senväg. Först såg jag ett långsamtgående ekipage på stora Hang Dong Highway söderut, som jag gärna fick fotografera. Det var ytterligare ett hemmabygge i form av handikappfordon. Det gick utan pedalkraft. En anordning framtill såg ut som solceller, men jag fick inte det bekräftat.

Efter ett stopp vid en femtiofem år gammal Lanna-byggnad där man sålde nytillverkade antiksaker svängde jag höger efter flygfältet (som planerat). Men sedan snurrade jag till det ordentligt. Hade sett några märkliga statyer som jag försökte komma intill och fotografera. Men det gick inte, privat område tror jag en man sade på thai. En annan herre vinkade in mig på hans gård där jag kunde plåta från närmare håll.

I närheten vid en skola intill ett tempel sprang skolbarn ut på en plan och ställde upp i rader och hade exercis innan de i omgångar gick för att borsta tänderna. En av de små eleverna anförde kommandon som kunde motsvara vänster, höger, hit och kanske dit. Lite förvirring uppstod ibland och det var inte alltid som alla barnen vände sig åt samma håll samtidigt. Till själva tandborstningen gick de prydligt i omgångar, hänvisade av en lärarinna.

Så småningom kom jag ut på Canal Road och fastän dålig sikt (på grund av rök från de sedvanliga avbränningarna) kunde jag skymta det stora riktmärket, berget Doi Suthep. Men det låg ju på fel sida vägen !!!  Skulle jag verkligen cykla åt det hållet?  Det tog tid innan jag fick ordningen på begreppen. Fick fråga efter vägen till Ratchapreuk (Royal Flora) och tvinga mig att vända om till andra hållet.
Utställningen var välbesökt, men inga problem att ta sig fram. Hittade områden jag inte sett förut, bland annat hur processen att framkalla rågummi går till. Från skåror i träden, till blandningen med vatten och ett tillsatsmedel samt utkavlingen till stora plattor som hängs på tork.
Hem cyklade jag favoritstråket längs bergskanten, utan problem.

"Vi ses i Luang Namtha".
Ja, så sa jag till kompisen Ivar för några dagar sedan. Luang Namtha litter i norra Laos och vi tar oss dig på olika sätt. Det var snart tolv år sedan jag var i Laos, men aldrig tidigare så långt norr upp. Ska bli intressant, och ett givet ämne att blogga om . . .

Taiwanesisk tempeltur. Alpin golfrunda.

Jag har nu trampat av mig det mesta av det uppdämda motionsbehovet efter förkylningen i januari. Med korta turer och mycket fotograferande och längre sträckor till nyupptäckta områden.

Hela tempelkomplexet sett från Highway.

En trevlig väg söderut från staden går längs en kanal genom stadsdelen Nong Hoy. Två stora Highways måste korsas och det går smidigt genom att dels gå hukande under och dels göra en u-sväng runt. Vid den ena Highway ligger ett nyuppfört kinesiskt tempel som jag stannar till vid ibland. Denna gången var solljuset lämpligt att ta foto på den stora statyn utanför. Och nu såg jag för första gången pampiga statyer, med kinesiska förtecken, inne i templet. Templet byggs som en kopia av en större förebild i Taiwan.

Templets galjonsfigur.

 
En annan dag hade jag tänkt cykla till San Kampaeng Hot Spring. Först en lång raksträcka österut från Big C på väg 1317. Men nyfikenheten drog åt ett annan håll. I ett kuperat område i utkanten av Mae Takhrai National Park. Till en golfbana som ligger i ett riktigt vackert läge. Synd bara att svedjebränningen har börjat och lagt luften i grått dis, som delvis tog bort synintrycket. Väldigt mycket folk på banan. Fick berättat att fler och fler upptäckt denna vackra anläggning som är en av världens längsta golfbanor. Hade tänkt luncha men både en skylt om lämplig dresskod och priserna fick mig att enbart köpa vatten. De fina bilderna i deras hemsida är definitivt inte tagna under denna årstiden då luften förtätas av rök och sot från avbränningar (kanske är de bilderna också lite saturerade). Min lunch, Lasagne med spenat och makrill, åt jag i samhället San Kampaeng, vid en favoritrestaurang. (Se inlägg från tidigare cykeltur, december -10). Sträckan blev 80 km, årsbästa.

Alpine Golf Course i grådis.

Hobbybilar

I söndags hamnade jag i situationer som gav uppslag till inlägg om bilar. I tysthet och vrål. Med lugn och drag. Två helt olika sidor av bilar som hobby.

Vid 700 Stadium var det Drag Racing för olika kategorier; pickups, personbilar och motorcyklar. Mycket brummande, slitage av gummi, snabba starter, tidtagning och givetvis priser.

Burn out.

Rök ut.

Som kontrast hade jag tidigare på dagen sett en bil, ämnad för betydligt beskedligare framfart. En 80 år gammal Morris i excellent skick. Ägaren i 70-årsåldern, som har bilen som hobby hade kört den till sin tennisträning på morgonen och var nu tillbaka och vårdade den med polering och putsning in i minsta detalj. Med trasa och tandborste(!).

80-åringen blänker så vackert att fotografen blir synlig på stänkskärmen. Ägaren står i bakgrunden, beredd att fortsätta

skötseln med tandborste(!) i skarvarna. Han har arbetat med handikappade människor (har besökt Sverige i utbildningssyfte)

och vårdar nu bilen som istället för handikappad blir ömt handiklappad.