Finns det kokospalmer i Chiang Mai?

Frågan är berättigad när man, som boende i norr, vistats i södra delen av Thailand månadsvis. Jag kom att tänka på det för några år sedan, medans jag cyklade mil efter mil med långa rader av stora odlingar av kokospalmer. När jag kom hem efter den utflykten "gick jag på jakt" efter kokospalmer och visst det finns enstaka träd, men inget man reagerar över.

I dag såg jag en stor billast med kokosnötter som skulle lastas av i centrala stan. Och tog tillfället att fråga var lasten kom ifrån. Chumphon, blev svaret. En sådan last kommer varje vecka, det tar en natt och en dag att köra. Kontentan av spåningen blir att de flesta kokosnötter man dricker, eller äter ur, kommer från södra delen av landet.

En GT-transport! Nä, det är inte mitt åkeri. Det tillhör "tomtemor" (kolla byxmönstret) och hennes man, chauffören.

Avlastning, jag undrade vad de skulle ha de stora hattarna till . . .

Kvinnan i mottagningen hann säga att hon heter Ying och (också) är singel innan hennes arbete tog vid (kameran hann inte riktigt med).

Chiang Mai - snart utvecklat badparadis

Huay Tung Tao, sjön norr om stad, får konkurrens.
Chiang Mai Canyon är redan en lekplats för "baddjävlar". Grand Canyon Café var först och är etablerat sedan något år. De har gjort ett gott jobb med badbryggor, liggplatsen, badvakter, uthyrning av livvästar och anvisningar om säkerhet. (För några månader stängde myndigheterna tillfälligt badet, det hade hänt några olyckor. Nu sker fortfarande olyckor, men i mindre omfattning.)



Etablerade mittsektionen av canyon.

Vid mitt besök idag, på en cykeltur i 35-40 graders värme, hade ett nytt ställe ploppat upp (utan entreavgift). The CANYON.
I mer cool och avslappnande miljö. Fast det var lite scary att sitta vid utsikten precis där det stupade 30 meter rakt ner i vattnet, bara ett meningslöst träräcke emellan (och jag hade sett norska tsunamifilmen Böljen/The Wave dagen innan). Detta stället har byggt ut en riktig beach, med vollybollnät och ett 3 meter högt hopptorn.

Sluttande väg till nya ställets beach.

Brygga och hopptorn.

Den ynkliga räcket ska skydda att inte falla i vattnet 30 meter längre ner.

Fast det varit torrt länge och ingen regn i sikte är det ingen risk att vattnet sinar. Det är cirka 40 meter djupt på de flesta ställen. Jag fick också reda på varför det är väggar av sand kvar tvärs över vattnet. Det är avgränsningar mellan olika jordägare.
 

Det nya Canyon Café är tänkt att bli ett lugnt tillhåll, kanske med någon koncert emellanåt nere vid beachen. Desto livligare kan det bli lite längre bort i canyonområdet. En äventyrsbana är på gång!

Här byggs för nya lekplatsen.

Från apor till bläckfisk.

Några bilder i efterhand.
Har varit hemma några dagar och sorterat bland de cirka 250 bilderna som blev tagna under utflykten.

De speciella aporna håller till vid flygflottiljen Prachuap (där man nu måste lämna id för att passera.)

Hanteringen av bläckfisk vid det trevliga kustsamhället Pak Nam Pran, Pran Buri.

Liten unge, just flygfärdig eller hellre hoppfärdig.

Snart kan den vara med och hoppa bock.

 

En flygfärdig insekt har fått insikt i att bläckfisk är mat även för flygfän.

 En lång sträcka vid Sam Roi Yot beach har separat cykelbana på annars glest trafikerad väg. 

 

Pak Nam Pran, cirka 20 km söder om Hua Hin är en livlig fiskhamn. Ännu inte exploaterad av turism.

 

Mekanisk verkstad, också i Pak Nam Pran.

 

 

 

 

 

Och till slut; tillbaka till ruta 1. Båtplats vid flygbasen Prachuap.

Medvind, bad och vin

18 april:
För tidigt att säga att återresan har börjat, men jag har lämnat Prachuap och cyklar norrut. En sak jag har lärt mig under cykelturerna på flykt från dåliga luften i Chiang Mai är att monsunvindarna är sydliga vid denna årstiden. Så det är en lätt match i härlig medvind. Bara att "peta" på pedalerna. Dessutom korta etapper, 35 km, och med anhalter vid halvlyxiga Resorter blir det rena semesterliret. Första övernattningen fick jag hjälp att boka från ett vänligt cafépar i Prachuap.

Från provinsens huvudort kunde jag cykla 17 km innan det blev nödvändigt med 10 km på hårt trafikerade riksväg 4. Det var en befrielse att komma ifrån den värstingtrafiken med hemvändande Songkranfirare.

Badbyxorna kom på för första gången denna resan. Dock inget dopp i havet, efter 10 meter var det seg lera i den grunda havsbottnen. Poolen fick duga, med skön liggmadrass där jag hann vända många sidor i medhavd bok. Och som sig bör, med ett glas vitt vin.
Svimmingpool och vin kunde jag upprepa även vid nästa läger, då kompletterat med dopp i havet. Vid Selina Resort, Sam Roi Yot Beach, en härligt plats.

På andra sidan berget går stora Highway 4, som jag kom ut på efter 17 km.

Första anhalten.

Inget man ser utefter Highway.

Hade nyss ätit rejäl frukost på Resorten, annars hade det varit gott med ris i bamburör.

Snart kom andra gäster för att handla. Då klyver hon upp bamburöret med yxa. Riset, som kokas i bakgrunden innehäller även kokos och socker.

Nymodighet med sågklinga att öppna nöten!

Kokoshantering såg jag lite senare.

Mitt på rakan ovan (en av många) kom serveringen så snabbt att kameran inte riktigt hann med. Kaféet hade öppnat bara för en månad sedan. En ny oas på den sträckan.

 

 

 

 

 

Området med de många bergstopparna heter Sam Roi Yot (tre hundra toppar) och är Nationalpark.

"Har du inget till mig?" undrar nog valpen. Mammahunden surplade i sig resterna av min yoghurtsmoothie.

Fisk(e) och "snorkling" på mc-tur

För 250 baht hyrde jag en moppe av hotellet för en dag. Åtminstone en (medelstor) fiskebåt hade varit ute på havet under Songkran. Och fått förvånansvärt stor fångst. En lastbil med flaket fullt av fisklådor kördes till en sortering där många landkrabbor tog hand om och sorterade fisken med vana händer.

Längre bort ligger ett fiskeläge för lokalbefolkningen (de större båtarna har arbetskraft från Myanmar).

Söder om Prachuap ligger Waghor aquarium.

En liten avgift, 30 baht, ger tillträde till vattendjur, både sötvattens- och saltvattenfiskar.

Så klart jag smakade också. Ångskokt tunafisk med kryddor och vitlök.

Songkran firades lindrigt i Prachuap Khiri Khan

Skönt att slippa de västerländska huliganerna när Thailand firar Songkran.
Här i Prachuap kunde jag smittas av thailändarnas sprittande glädje i vattenfesten med att få endast lite stänk av vatten på mig. Ett firande som pågår i tre dagar, men endast en dags vattentjosan.

Ojdå, vattnet slå tillbaka.

Kunde passa på.

Sprinklersystem på piren.

Moteld.

Glädjen är fullständig.

Kroppsmålning?

Barnsäkert.