Det är obehagligt hett nere i dalen där staden Chiang Mai ligger. En scootertur i bergen ger tillfällig lindring.
Jag startade tidigt och tog frukost längs vägen, vid Lanna Café. Sedan direkt upp till Mon Chaem 1400 möh där temperaturen ännu bara pendlar mellan 19-29 grader över dygnet. Eden Garden har ett mysigt kafé med utsikt över en vacker trädgård och fotbollsplan där "änglarna" tränar, klubben heter Christ FC. Att klippa gräsen på fotbollsplanen var inte gjort på en handvändning.
Efter en loop runt området, den svindlande vägen ner igen till Pong Yaeng och riktning Samoeng. Passerade strax en väg som går upp till Panglung Café där jag åkt tidigare och inte vill göra om lovade jag mig då, vägen var ruskigt dålig på några avsnitt. Istället tänkte jag köra hela Samoengrundan. Stannade till vid sista vattenhålen på flera tiotals kilometer och släckte törsten med en cola. Ett tiktigt fräckt ställe med kaffe, bakverk och restaurang vid ett vattendrag och med en hög hängbro som jag gått över vid tidigare tillfälle - men inte nu. Jag vågade helt enkelt inte, åldern och höjdskräcken har väl tagit ut sin rätt. Katterna klarar nog av bron, de har ju nio liv.
Ut på den branta och kurviga vägen igen och började fundera på lunchställe längre fram. Men så fick jag syn på en skylt Panglung Cafe 3,5 km. Då tappade jag förnuftet och tog in den vägen, som var smal men ändå körbar även för bilar. Flera odlingar och bostäder kantade vägen. Efter ett par kilometer såg jag en bekant skylt Phu Mork Dao (tror jag varit där för längesen - och vänt tillbaka). Nu stannade jag och gick till fram till en odling med rosor. Hälsade på en man som mekade med en mc, han bjöd in mig vidare och jag hamnade i familjens allrum. Där på golvet satt kvinnor och paketerade rosor, katter och ungar strök omkring, männen åt lunch vid ett bord. Längre ut satt en kvinna och åt sin mat. Alla leende och försökte konversera med mig på thai.
Odlingarna alldeles vid husknuten.
Jag frågade mc-mekaren hur långt det är till restaurangen med det stora trädet. "En kilometer" sa han, så jag fortsatte."varför gör jag så här" frågade jag mig själv ibland när vägen som som brantast och kurvigast. Men nyfikenheten sitter i och jag har väldigt svårt att vända. Vägen var ändå hanterbar. Tills, hmm - den blev till dirt road. Varken betong eller asfalt, bara den röda jorden, som visserligen var gropig och ojämt men ändå hård och fast. Det avsnittet var lyckligtvis bara ett par hundra meter och efter det var jag snart framme vid Panglung Cafe. Träffade där ett thaipar som kommit från andra hållet med bil som sa att den vägen var bra.
Det var skönt med en paus från den ansträngande körningen och lunchen smakade bra, i sällskap med en katt.
Man kan få maten serverad högt upp bland trädkronorna eller nere bland en och annan vacker blomma.
Klockan var tre efter lunchen och valet var enkelt, jag skippade Samoengrundan och tog vägen som jag "aldrig skulle köra igen" ner till Pong Yaeng, Mae Rim och hem till staden. Men det blev ett stopp till. Färggranna praraplyer fångade åter min uppmärksamhet. Under paraplyerna satt folk och planterade små växter. En liten unge, med tofs i håret, verkade bli rädd vid åsynen av mig. Han började nästan gråta och tog skydd bakom mamman. Efter ett tag fick han ändå fram en liten vink med handen och ett försiktigt leende.
Därefter ner till stora Samoengvägen var vägbanan i gott och förbättrat skick.
