Tre kaféfynd mellan regnskurarna

Regnperioden som börjat fick mig att hitta nya fynd på kaféfronten. Tänkt scootertur denna gången till bergen österut med första stopp hos Rock Loft cafe längs highway 1317. Restaurangen var dock stängd så jag fick, med fördröjning, chansen att besöka English Cafe  fem minuter bort för första gången. Fördröjningen berodde på dagens första rejäla regnskur som jag hade turen att invänta under tak vid stängda kaféet.

 

Att hitta English Cafe är inte helt lätt. En liten textad skylt vid kanten på väg hw 1147 och in på en grusväg som slutade efter några hundra meter. Men väl framme kom en trevlig stund. "Super sandwich" och gott kaffe i samspråk med engelske ägaren.

 

Köra upp i bergen med stor risk för regn är inte kul. I stället tog jag småvägar och hittade fynd nummer två. På återvändsväg det också, till en ansenlig restaurang med a/c. Redan mätt men för att sondera läget gick jag ändå in och tog en iste.

กิ๋นลำ บ้านสวน Cafe & Restaurant för den som vill veta plats och meny. 

Så småningom kom jag ut på hw 1006 och tänkte; nu är det bara raka vägen hem. Men efter en kort sträcka såg jag en skylt med kafe in på en avtagsväg. Där i början av hw 3425 låg dagens mysigaste ställe. Ett riktigt Tip Top ställe, fast med gammal traditionell inredning. Och en fin katt. (Tip Top Coffee House på Google map.)

 

Som utfyllnad, lite andra fynd längs vägen.

Två från tempel, för färgernas skull, och en man

som förstärker taken i dessa regniga tider.

Mellan regnskurarna var ju rubriken. Jag hade fortsatt hw 3425 och andra småvägar för att komma ut på hw 1006 igen, nära Bor Sang. Trodde jag skulle hinna innan nästa regn som tornade upp sig med mörka gråsvarta moln inöver stan.

Men hann precis ta skydd in på en bilverkstad. Blev kvar där säkerd 40-50 minuter. Tog bilder på mc-förare som trotsade regnet och pratade med en av personalen, på thai. När Sweden kom på tal tog han snabbt fram mobilen och visade bilder på både karta och landskap från mitt hemland

 

Upprymd av ett kafé

Inte vilsen men ute på nyupptäckta vägar i ödemarken kom jag så småningom fram till denna "hägring".

Men jag tar det från början.

Det var tack vare hettan jag ville komma från i staden som jag tog en scootertur upp i bergen. Denna gången riktning Samoeng från Hang Dong hållet.

Kände törst och stannade för en coke vid en enkel restaurang där det satt ett gäng cyklister och lunchade. Moget folk med flotta cyklar som klarat dessa rejäla stigningar på egen kraft utan eldrift. De hade valt ett ställe med fin utsikt. De vita byggnaderna är Hillsborough, engelskinspirerad Resort med café.

Sedan dags för kaffe. Körde upp till Patara Elefin Farm & Cafe. Men efter att ha tagit några bilder och inte hittat lämplig sittplats skippade jag kaffet där och fortsatte mot favoriten Breeze Coffee som ligger på en avkrok från stora vägen.

Två elefanter gick fritt och åt av gräset, men plötsligt fick de fart.

Det var dags för vatten, som de både drack och med snabelns hjälp

duschade sig på ryggen.

Redan så långt upp längs stora vägen tog jag "bakvägen" till Hmong-byn med kaféet. Vid ett krön precis där serpentinkurvorna nerför börjar svängde jag in vänster. En smal väg, som ändå nyligen blivit ordentligt förbättrad men på ett ställe var ena väghalvan borta på grund av ras. Och på flera ställen med varningar för brant kuperat och skarpa kurvor.

 

Innan kaféet stannade jag till vid Thung Roeng Royal Project. Såg att småvägarna in mot odlingarna blivit belagda med betong, då måste området undersökas på nytt (hade gjort en sväng här för flera år sedan på grus/jordvägar). Det verkade vara ett stort och utökat projekt på gång med bland annan nya bevattningsledningar. Någon avstickare slutade i grus och på en annan vände jag då det gick brant nerför (såg sedan på google map att den vägen går ända ner till Patara Elephant Conservation, där man sedan årsskiftet tar inträde 800 baht per person).

 

Här vid "vägs ände", en blomma. Kanske en test-plantering.

Vändpunkten för mig där vägen gick brant nerför till Patara Elephant Conservation och en lokal man på moped susade ner helt bekymmerslöst. Jag tittade ner på vägen som låg likt under en grön tunnel och sedan upp mot skyn och fick syn på detta vackra grenverket i motljus.

Nu DAGENS HÖJDPUNKT.

Det verkade helt osannolikt att hitta någon slags "vattenhål" i dessa trakterna. Två kvinnor vid vägkanten var de enda levande varelser jag sett. De svarade "ja" på mig fråga om vägen är framkomlig. Många växthus, de flesta i träda, men för övrig helt folktomt. Huvudet gick ändå fram och tillbaka längs vägen och i en huvudvridning mot vänster . . . OPEN stod det på en liten skylt och där, ett enkelt skjut in på en gård.

Jag blev helt hänryckt. En ung kvinnan frågade leende vad jag ville ha. Först tog en en coke. Sedan såg jag att hon gjorde iordning något som såg ut som kaffe till andra gäster. "Likadant", sa jag. Under tiden gick jag en promenad i det som hon hade sagt var en campingplats. Där fanns platser för tält, en eldstad och andra traditionella hantverksredskap.

Snart kom kvinnan och dottern också dit, med mitt "kaffe", som istället var green tea. Det gick bra det också.

 

Tre killar, på varsin moped, kom också för att få något läskande.

 

"Coffee or Me" är namnet på ett mer modernt kafé i i staden Chiang Mai,

 Här på landsbygden blev det uttrycket med kamerans hjälp personifierat.

Jo, det där med Royal Project.

Så tidigt som år 2522, enligt thai tideräkning, alltså för 46 år sedan var Kungen på besök bland annat i sällskap med dåvarande Kronprinsen och en Prinsessa.

"Ying di dijai rudjak" fick jag som hälsning när jag åkte vidare.

Någon i stil med "trevligt att ses".

 

Breeze Coffee fanns kvar på körplanen och det var inte långt dit.

Kvinnan som har det kaféet har haft stängt och fött barn och var nu åter där,

med en syster som förstärkning i affärerna.

Bosättningar på väg till kaféet.

Bilderna på ägarinnan blev suddiga,

men en kaffegäst med "ryggsäck" och en kvinna klädd i Hmong-dress blev okey.

Den äldre kvinnan kände igen mig och gjorde wai-hälsning.

Hon pratar Hmong och knappt någon thai.

 

Ännu en lugn och fridfull stund,

liksom det blev på lunchen hos Praw & Plean i Gömda Dalen.

 

 KARTA

Slingan Samoengvägen - Cafe Camping - Breeze Coffee

 

Mon Chaem - Panglung Cafe på äventyrlig runda

Det är obehagligt hett nere i dalen där staden Chiang Mai ligger. En scootertur i bergen ger tillfällig lindring.

Jag startade tidigt och tog frukost längs vägen, vid Lanna Café. Sedan direkt upp till Mon Chaem 1400 möh där temperaturen ännu bara pendlar mellan 19-29 grader över dygnet. Eden Garden har ett mysigt kafé med utsikt över en vacker trädgård och fotbollsplan där "änglarna" tränar, klubben heter Christ FC. Att klippa gräsen på fotbollsplanen var inte gjort på en handvändning.

 

Efter en loop runt området, den svindlande vägen ner igen till Pong Yaeng och riktning Samoeng. Passerade strax en väg som går upp till Panglung Café där jag åkt tidigare och inte vill göra om lovade jag mig då, vägen var ruskigt dålig på några avsnitt. Istället tänkte jag köra hela Samoengrundan. Stannade till vid sista vattenhålen på flera tiotals kilometer och släckte törsten med en cola. Ett tiktigt fräckt ställe med kaffe, bakverk och restaurang vid ett vattendrag och med en hög hängbro som jag gått över vid tidigare tillfälle - men inte nu. Jag vågade helt enkelt inte, åldern och höjdskräcken har väl tagit ut sin rätt. Katterna klarar nog av bron, de har ju nio liv.

 

Ut på den branta och kurviga vägen igen och började fundera på lunchställe längre fram. Men så fick jag syn på en skylt Panglung Cafe 3,5 km. Då tappade jag förnuftet och tog in den vägen, som var smal men ändå körbar även för bilar. Flera odlingar och bostäder kantade vägen. Efter ett par kilometer såg jag en bekant skylt Phu Mork Dao (tror jag varit där för längesen - och vänt tillbaka). Nu stannade jag och gick till fram till en odling med rosor. Hälsade på en man som mekade med en mc, han bjöd in mig vidare och jag hamnade i familjens allrum. Där på golvet satt kvinnor och paketerade rosor, katter och ungar strök omkring, männen åt lunch vid ett bord. Längre ut satt en kvinna och åt sin mat. Alla leende och försökte konversera med mig på thai.

Odlingarna alldeles vid husknuten.

 

Jag frågade mc-mekaren hur långt det är till restaurangen med det stora trädet. "En kilometer" sa han, så jag fortsatte."varför gör jag så här" frågade jag mig själv ibland när vägen som som brantast och kurvigast. Men nyfikenheten sitter i och jag har väldigt svårt att vända. Vägen var ändå hanterbar. Tills, hmm - den blev till dirt road. Varken betong eller asfalt, bara den röda jorden, som visserligen var gropig och ojämt men ändå hård och fast. Det avsnittet var lyckligtvis bara ett par hundra meter och efter det var jag snart framme vid Panglung Cafe. Träffade där ett thaipar som kommit från andra hållet med bil som sa att den vägen var bra.

Det var skönt med en paus från den ansträngande körningen och lunchen smakade bra, i sällskap med en katt.

Man kan få maten serverad högt upp bland trädkronorna eller nere bland en och annan vacker blomma.

 

Klockan var tre efter lunchen och valet var enkelt, jag skippade Samoengrundan och tog vägen som jag "aldrig skulle köra igen" ner till Pong Yaeng, Mae Rim och hem till staden. Men det blev ett stopp till. Färggranna praraplyer fångade åter min uppmärksamhet. Under paraplyerna satt folk och planterade små växter. En liten unge, med tofs i håret, verkade bli rädd vid åsynen av mig. Han började nästan gråta och tog skydd bakom mamman. Efter ett tag fick han ändå fram en liten vink med handen och ett försiktigt leende.

Då hade jag passerat ett väldigt dåligt vägavsnitt med ojämn, uppbruten betong i lösa block som absolut inte var bättre än förra gången jag åkte där. Se länken.

Därefter ner till stora Samoengvägen var vägbanan i gott och förbättrat skick.