Mae Hong Son. Besök hos Long-necked People.

Det var inget som jag hade planerat men väl i Mae Hong Son, dit jag flög denna gången, hyrde jag cykel och besökte ett flyktingläger där Padaung Kayan Long-necked People har tagit sin tillflykt.
Mae Hong Son är en liten stad eller by väster om Chiang Mai, nära gränsen till Burma. Landsvägen dit går genom våldsamt kuperat djungelområde via 1864 kurvor , ett tal som används som reklam på T-shirts. För tre år sedan cyklade jag hela Mae Hong Son rundan från Chiang Mai (utan att ha en tanke på att räkna och än mindre veta hur många kurvor det var och är).
Nu tog jag alltså flyget, ett liten propellerplan med plats för 12 passagerare. Det var häftigt att se djungel-landskapet från ovan.













Jag besökte det mest lättillgängliga av tre olika läger för dessa flyktingar. Cirka 12 km utanför samhället på en slingrande väg som på flera ställen korsades av ett vattendrag, vilket gav upphov till hala, slippriga passager. Att se kor, bufflar, getter, höns med fler boskap på vägarna häromkring är inget ovanligt men att se en stor elefant gå fritt på vägen var en ny upplevelse för mig, och intressant även för de turistande thailändare (som hade bilat hit upp från Bangkok). Elefantskötaren, eller Mahout på thai, var dock i närheten och med hans rop lydde elefanten och vände för att dricka vatten i en speciell uppdämd vattenränna.













Denna gruppen av Karen/Karenni folket är känd för halsringarna av mässing som kvinnorna bär. De kom som flyktingar till Thailand i slutet av 80-talet efter att ha utsatts för tvångsarbete, tvångsförflyttningar och andra rättsövergrepp.
En avgift á 250 baht (ca 50 Sek) tas för att komma in i byn. Av detta går förhoppningsvis huvuddelen till det dagliga behovet av mat, medicin, barnens utbildning och övrig utveckling i byn. Som flyktingar får de inte arbeta lagligt men inkomster kommer även från försäljning av souvenirer och egentillverkade väv-produkter. Vissa av flyktingarna har lärt sig både thai och engelska genom att prata med besökare. En kvinna jag pratade med (hon på bilder med barnet) berättade på väldigt bra engelska att hon var med i en grupp på 7 personer som flydde med hjälp av en guide som de hade betalat. Hon var själv 13 år gammal då och kom inte ihåg mycket av det, mer är att det varit en svår vandring genom djungeln.

















Vad männer sysslar med i vardagslivet vet jag inte, men på "fritiden" spelade de den även i övriga Thailand populära varianten av wolleyboll. En variant där man inte använder händerna, men väl alla övriga kroppsdelar. Man klackar, "cykelsparkar", nickar och försöker få bollen över nät på alla möjliga akrobatiska sätt.

Barn som leker och plaskar i en vattenbalja blir lika kul på bild som överallt på jorden.