Fängelsevisit - med antiklimax

Infarten från Highway 107, Mae Taeng. Övriga fängelsebilder från januariförsöket, vägskylten fanns inte då.

Länge, länge har jag tänkt besöka en man som sitter i fängelse i Chiang Mai. Blev bekant med honom då han, en tuktuk-förare, tog hand om och hjälpte en svensk som jag bodde granne med här i stan. Efterhand blev grannens sjuktillstånd sämre och hjälpbehovet större. Nästan som ett halvtidsjobb för tuktuk-föraren (Tf i fortsättningen). Tf tog ansvar för medicinering, skjuts till bank, immigration, konsulat, sjukhus, affärer med mera. Samt städning och tvätt. En till synes genomsnäll och hederlig man. Grannen blev dock så dålig att han behövde åka hem till Sverige och fick vård där. Något år därefter fick jag till min stora förvåning höra (av Tf:s kollegor, tuktukkollegor vill säga), att Tf sitter i fängelse. För knarkförsäljning (ya ba). En syssla han ska ha hållit på med en längre tid.

Fängelset är nybyggt, öppnade för cirka två år sedan.



Väntsalen till vänster.

Ett tidigare besöksförsök gjordes i januari, på fel dag. Endast onsdagar gäller i detta fall. Alltså i onsdags cyklade jag dit, cirka 55 km. Dagen innan hade jag pratat med hans fru och fick namn och andra uppgifter nerskrivet på thai. Visade upp lappen, tillsammans med mitt pass. Satt ner och väntade i en stor öppen sal.

Anmälningsluckor.

En högtalare meddelade något (på thai) och folk gick in i ett angränsande rum, jag följde efter. Där satt internerna bakom glas och samtal gjordes med lurar. Men ingen Tf på plats. Visade lappen och ombads vänta igen. Cirka 20 minuter pågick varje omgång samtal. Nya besök och jag in igen. Nu visade en anställt, med en gest, att nästa gång var det Tf:s tur att ta emot besök. Tredje gången gillt, och jag kände genast igen Tf, han vinkade och såg glad ut. Men då, inte första gången jag kollade, inte andra, utan NU när jag skulle få träffa honom kom en nitisk kvinnlig vakt fram och motade ut mig!!! Jag gick ändå fram, tog luren och började samtala. Hon efter och påpekade att jag hade shorts, vilket ej är tillåtet. Jag bönade och bad, sa att jag cyklat 55 km för detta. Men hon var obeveklig. Hann dock prata två minuter och nämna grannens öde (han klarade inte sista stroken). Tf hann också säga att han nu suttit av två år och har ett kvar. I så fall en lindring, men fick ej klarhet i det. Han såg i alla fall välmående ut.  Jag hade föreställt mig en magrat person, men rund och trind i ansiktet och kraftigt byggd såg han ut att vara vid gott mod.  Lite snacks hade jag med till honom, men man får bara överlämna sådant som man köper där och lämnas genom personalens försorg. Jag kom helt av mig att göra så, det får bli ett besök till – med långbyxor i packningen. Och kanske få reda på mer av bakgrunden till hans kriminella handling.

 

The Journey is the Reward.   (Resan är belöningen.)

En lapp med det meddelandet, inuti en lyckobringande liten ask, fick jag en gång för länge sedan vid en kinakrog. Det passade bra denna dag. Först gjorde jag besök hos Svenska konsulatet, för intygande om levnadsbevis att skickas tillbaka till Pensionsmyndigheten. Hela cykelturen, 107 km, var behaglig i bra väder med vardagliga synintryck. På små lokalvägar (cyklade bara 10 km på stor Highway). Med stopp för mat, kaffe, fotografering och dryck.

"Gyllene stenen", Mae Rim.

 

Bonde kollar sitt majsfält.

Längs floden Ping.

Vägskylt, gammal som gatan.

Efter besöket tog jag denna vägen tillbaka, gångbro över floden Ping.

Följde en kanalväg som går ända från Ping, korsar Phraovägen, fortsätter bakom Mae Jo fram till San Sai. Detta enorma sandtag ("Chiang Mai Canyon II") syns från den vägen.

Längs denna kanalväg är det glest med bebyggelse . . .

. . . men där ligger ett trevligt kafé, med utsikt mot Doi Suthep.

Den lilla flickan blev rädd och tog skydd hos mamman när jag kom. Jag gav henne en påse snacks som tröst.

Slutbilder, åter längs Ping. Unga "langar"kvinnor som jobbar och äldre motionskvinnor som "jobbar", med respektive utan betalning.