SKO(L) parad

En annan cykeltur tog mig norrut, genom de vackra områdena med risfält mellan San Sai och Mae Jo. Och kom fram till tempelområdet och Parken med de groteska figurerna (se blogginlägg från februari 2011). Nu blev det ljudet från en orkester som lockade mest. Jag hann precis fram för att se en stor parad med en skolorkester, åtföljd av hundratals barn från skolan bredvid, som hejade, wai-hälsade, skakade hand och gjorde high five med mig, den ende utomstående åskådaren.
Det hela gällde en Buddhistisk högtid Asarnha Bucha Day, som också är en nationell helgdag.
I denna processionen ingick stora (stearin)ljus som skänktes till templet och i gengäld fick man (barnen i detta fallet) en välsignelse från en av munkarna. Väl inne i templet satte sig barnen i prydliga rader, flickor och pojkar var för sig. Och kunde vinka åt sig själva på en storbildsskärm, projekterade via en live-kamera. Tekniken är väl etablerad, även i tempel.

Den "hemska" Parken är så gott som helt färdigställd nu. På vägen intill har det dessutom tillkommit en länga med affärer, en restaurang och ett kafé. Kaféförsäljerskan kallade parken för museum och sa att på helgerna kommer mängder av thailändare för att beskåda det hela.

Läs mer om denna högtiden (på engelska) i länken http://www.human.nu.ac.th/culture/files/date/2549-eng-10.pdf

Undrar om alla ungar fick rätt par skor på sig tillbaka? Att ta av skorna vid besök i tempel är ett måste! Ävenså hem till folk och i vissa affärer och restauranger.

Jag såg åtminstone ett nytt inslag i Parken. Om man tar figurerna som konstverk så kan man inte säga annat än att de är skickligt gjorda.

En äldre munknovis, som gör sin, så gott som obligatoriska, period i tempel, har nära till nyöppnade kaféet. Oftast görs denna novisperiod, som kan vara allt mellan några dagar till månader eller år, i unga åldrar (8 till 15 år). Och långt ifrån alla blir munkar.