Vi behövde inte förhålla oss till 2-timmars gränsen som i Sverige. Bara nästan. Det är ännu inte möjligt att resa utanför sin egen provins i Thailand utan att riskera att hamna i 14 dagars karantän (något som kanske kommer att lättas upp från och med 1 juni).
När vi kom till "gränslandet" till provinsen Chiang Rai blev vi stoppade vid en checkpoint för feberkoll och utfrågning om destination. Efter svar att svänga vänster till Phrao, Chiang Dao och vidare hem till Chiang Mai fick vi klartecken att åka vidare.
Vägarbetet att bredda Highway 118 till mötesfri "motortrafikled" med mitträcken är ett stort projekt som pågått flera år med ytterligare några år kvar till färdigställande.
Efter ett tag gjorde vi reflektionen att vi inte sett en enda långfärdsbuss eller minivan med turister. Ett tydligt tecken på följderna av coronoviruset.
Men de flesta kaféer och restauranger längs färdvägen är åter öppna.
I efterhand, hemma på en karta, såg jag att vi tänjt lite på restriktionerna😟. Provinsgränsen går redan vid bergskammen mellan Doi Saket och Mae Kachan.
Kaféer som sagt.
Efter vägarbetena, några kilometer efter Ban Mae Kachan var det hög tid för fika.
 |
| Lätt att hitta rätt för en skvätt. |
Längs väg 1150 till Phrao utbreder sig ett spännande kuperat landskap.
Ganska öde. Några ensliga små byar och odlingar med karaktär av Royal Project.
 |
| En man stannade för en liten pratstund. |
 |
| En bananplanta som gjort sitt och bränts. |
Ledighetskommitéer finns här också.
Ett "gatukök" i Phrao blev platsen för lunch,
med trafiken svischande förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar