BONUS e f t e r Mon Chaem

För första gången i år tog jag en tur upp till Mon Chaem i lördags.
Svalt och lite blåsigt där uppe på 1.400 meters höjd över havet, men på låglandet (ca 400 möh) åter dålig luft, som blev ännu sämre på söndagen.

Anmärkningsvärt att området blivit så till synes överetablerat med camping. Vita tält syns överallt, en stor ökning mot förra året. Undrar om man siktat på kinesiska marknaden?

 

Två telebolag siktade ännu högre.

Man höll på med översyn och komplettering av kommunikationsmaster.

Upp körde jag stora Samoeng-vägen och "bakvägen" (se karta i länken nästa stycke) tillbaka.
Och där upplevde jag två händelser med lite knorr.

Först en gammal bekant, som jag först upptäckte för fem år sedan, se denna länk. Husfasaden jag plåtade då kom med på Fotoutställningen.

Med på Fotoutställningen år 2016.

Jag stannade fast det såg stängt ut med svart tyg hängande mot vägen, men hörde en svag röst och gick in. Och såg en röra av gamla prylar. Ett mellanting av skrotupplag och museum.
Den svaga rösten kom från en kvinna med sitt nyfödda barn. Hon har servering, men jag tog bara en cocacola. Kineser hade också hittat hit, inte så omtyckta som faranger sade hon. Och nu har coronaviruset stoppat dem från att komma menade hon.
En slags koppling till en tysk, som samlat på sig denna "härligheten", kunde jag uppfatta.

Från vägen.

USA-inspirerat, bland annat.

Bekant husnummer.

Inte bara uppåt väggarna - även taket var täckt.

Oklart vad detta har för story.

När jag kom ut från det besöket blev det dags för en ny happening. En hjord bufflar mitt på landsvägen, som tycktes ledas av en "cowboy" på motorcykel. Eller kanske inte, djuren gick vidare självständigt tills de gick ner i en bäck. Nyfikna och närgångna mot mig.

Efter lunch i Mon Chaem satte hungern åter in på hemvägen.

Det blev fiskplättar med god sås och sticky rice på 12 Panna, Mae Rim.