Chiang Saen DÅ och nu

Det är nu nästan 10 år sedan jag cyklade i Thailand för första gången. Då under ordinarie semester, nu i "oändlig" ledighet. Efter den resan skrev satte jag ihop en reseberättelse till en broschyr. Från den återger jag här ett utdrag.

"Jag hade en utmärkt bra vägkarta. Men behövde ändå fråga mig fram ibland. Vägskyltarna var inte överallt med västerländsk skrift.

Hela området häromkring där Thailand, Burma och Laos möts har blivit kallat Gyllene Triangeln, och förr i tiden gjordes gyllene affärer bland opiumhandlare. Nu har hårda insatser från framför allt Thailands regering sett till att knarkhandeln minskat väsentligt. Även Burmaregimens mångåriga kamp och slutliga seger över sin gerillamotståndare har medfört att opiumhandeln minskat. Gerillan finansierade sin krigsföring huvudsakligen genom den. Men visst finns det fortfarande opiumodlingar, både till husbehov och smuggeltrafik.

Det som nu lyfts fram som turistmålet Gyllene Triangeln är den platsen där de tre länderna möts. Den lilla byn Sop Ruak har blivit slutpunkt för rundturer med restauranger, hotell och båtutflykter på Mekongfloden mitt i "triangeln".

En tuff, brant backe gjorde mig ganska slak innan jag kunde rulla ner mot detta "turistställe". Men att komma hit gav absolut tillfälle att fira, genom att ta en liten öl och titta på utsikten.



Efter sammanlagt 88 kilometer var jag framme i Chiang Saen och hade haft en snittfart av 20 km/t. Guest House-rummet kostade cirka 25-30 kronor och efter dusch i inte alltför kallt kallvatten gick jag in mot centrum. Där låg många stora kinesiska fraktbåtar och medan jag åt lite fried rice blev jag bjuden på mekongwhisky av några besättningsmän intill. De åkte strax iväg på en liten flakbil. Det var nog ett 30-tal arbetare på flaket och hyttaket. Och föraren, han tog sig en extra klunk whisky innan han körde iväg.

Jag gick vidare och kom ut på en gata där det fanns matställe efter matställe efter matställe. Jag kunde inte motstå, åt en gång till. Nu helstekt, kryddad fisk med sticky rice, jättegott! Andra sidan gatan fylldes upp av byns stora marknad med försäljning av bland annat frukt, ingefära och andra kryddor och rotväxter.

På trottoaren längs vägen tillbaka låg mattor på marken med och utan små, låga bord. Intill brann eldar under lerkärl. Här serverades mat i svaga lampors sken alldeles vid flodkanten. Stora och mindre sällskap, ofta hela familjer samlas för att äta och umgås på kvällarna. Detta skådespel engagerade mig såpass att jag missade var jag bodde. Jag frågade ett par som höll på att packa ihop sin "restaurang".

Jo, de visste var det fanns ett Guest House. Jag fick skjuts på pakethållaren. Mannen trampade på. Gatubelysningen upphörde och jag försökte få honom att förstå att detta var galet. Men det gick inte att stoppa honom förrän vi kom till Guest House. Men fel! Tillbaka igen och detta var enda gången jag var lite rädd sittande på en cykel i Thailand. Det var kolsvart, vägkanten var ojämn, mötande trafik bländande och vi skuttade och vinglade fram. Men allt gick väl. Hans fru stod och väntade, jag lämnade några Baht och efter att ha gått 100 meter in mot byn kom jag till mitt rum."


Nu, tio år senare var det nästan som om tiden hade stått stilla. Den branta backen hade visserligen rätats ut men nu behövde jag gå uppför krönet. Vid själva "triangeln" några fler turistbåtar och kaféer. Vid Chiang Saen kände jag igen Guest House från tidigare, men hittade ett bekvämt rum i Golden Park Resort för 800 baht, där jag var enda gäst. Trottoarserveringarna var kvar, nu med bättre gatubelysning. På andra sidan vägen hittade jag en av de få nymodigheterna; en cocktailbar med restaurang, där jag tog min middag.

Intressant att se att lastning och lossning vid de stora kinesiska fraktbåtarna gick till på samma sätt, och man räknade lasten med hjälp av pinnar.
(Detta inlägg iordningställt i Chiang Mai, jag är alltså hemma igen.)

Plockepinn.

Laotisk "flotta", som frakt- och husbåtar.