Gravkollektiv funnet, Vallgott.

För drygt tre veckor sedan cyklade jag ut och runt Mae Rim och såg då ett bygge av en fontän. Konstnären var den mannen med Buffalobilen och bälte av buffalotänder (som var med  bland bloggbilder den 19 januari). Då fick jag reda på att det skulle bli en stor och pampig invigning den 16 februari.

Alltså cyklade jag dit igår igen. På chans, av erfarenhet vet jag att ceremonier brukar äga rum tidig morgon eller kvällstid. Mycket riktigt, vid tolvtiden var där bara lite ströfolk i görningen. Klockan tre skulle det börja, bay saam mong, sa en kvinna. Det passade bra att åka till ett favvoställe för lunch, Baan Suan Mae Rim, vid Highway 107 norr om Mae Rim. Vid tre-tiden var jag tillbaka. Lite mer folk i rörelse och några som övade på sina gamla instrument. Intill såg jag en stor scen med gigantiska högtalare och en arena för thaiboxning. Förstod att det skulle bli en sen kvällsföreställning och fortsatte en liten väg upp mot skogen.

Och där fick jag se den. En enda stor ensligt belägen kinesisk grav. Kanske en sådan som skulle kunna vara ett gravkollektiv som Vallgott spånade om i en kommentar nyligen. Vackert belägen med stor öppen mark framtill och en ridå av bambuskog mot skogsbrynet.

Men att hamna där kräver nog mycket omständig kineseri i betydelsen petighet med (meningslösa) regler och bestämmelser.

"Kolektivgraven" från ovan.

Intill finns också en förmak att vila vid på prov?

 

När jag återvände till vad jag trodde var invigning av fontänen fick jag reda på att det gällde en ny Viharn. Där, vid mitt förra besök, en man hade vilat, sovande med huvudet mot en målarburk (han var borta nu).

I husen runtomkring samlades folk i familjegruppen och förberedde att komma med pengagåvor till templet. 

 

 

 

 

På hemväg stannade jag till vid Wavee Coffee och Tita Gallery, Mae Rim för iskaffe och Panacotta.