Rehabilitering. McKean Center.

Bröt lårbenet.
Det hände som en singelolycka på en gropig grusväg. Tre cyklister (jag var inte med vid det tillfället) var på en utflykt, ledda in på småvägar med hjälp av GPS. Helt plötsligt bara det vinglade till för en av dem. Han föll handlöst i marken. Extra olyckligt var att han inte hann få foten ur clipsen i pedalerna. Han kom snabbt till sjukhus, i en pickup av förbipasserade.
Efter en veckan väntetid blev han opererat. Och några dagar därefter kom han till ett rehabiliterings-center.

"Hade det inte varit för den f-bannade gps:en hade det aldrig hänt".
Gps kan vara bra till mycket, men i detta fallet visade den ett alltför finmaskigt vägnät, som man nog inte hade gett sig in i utan att veta att vägen var passerbar. Det gav han uttryck för (enligt rubriken) vid mitt besök i måndags hos McKean Rehabilitation Center (artikel i lokalt magasin). Att han är över 80 år kan man inte tro, men att återkomma på nya 100 km cykelturer, som han med lätthet nyligen genomfört, ligger nog avlägset, om alls möjligt. Men man vet aldrig, han har en järnvilja att "komma tillbaka".

Detta Rehab-centret har en lång historia. I början användes det till hem och vård för leprasjuka. En amerikansk missionär hamnade här och fick år 1907 tillstånd av Chiang Mai's dåtida härskare att uppföra detta center. Som ligger på en ö, skapad av en grävd kanal från floden Ping, cirka 10 km söder om centrum.
Om du inte redan klickat på markerade ovan, så gör det här, och klicka vidare på allt från tidigaste historien, lepratiden, förändring, utveckling, nutid och framtida vision. Text i deras hemsida både på thai och engelska. Bland annat finns att läsa om vilda vita elefanters tillhåll och Kungaparets och Kronprinsens besök.

En del äldre byggnader används ännu som bostäder. Det stora området är väldigt lummigt med höga träd som ger behaglig skugga. 

 

Den toppmoderna nya anläggningen Dok Kaew Garden, färdigtställd 2009.