30 april 2015

Spektakulär invigning av munknoviser

Mass Ordination of Novice Monks.


Det hade pågått i fyra dagar. När jag slutligen kom fram till den lilla byn Piang Luang i lördags trodde jag att det hela var över. Men jag hade kommit just då den stora finalen skulle till att börja.
Väntar på startskottet till finalen.
Ett stort fält omvandlat till festplats var nästan folktomt. Några serverings- och mattält höll på att rivas.
På en långsida var det lite låg aktivitet men plötsligt rörde sig folket i en och samma riktning. De bildade en lång parad, med banderoll, dekorationer, musikorkestrar, korgar med gåvor och framför allt de färggranna blivande munknoviserna. Paraden kom snart igång med tjo och tjim, dansande följeslagare och traditionell musik.

Cirka 80% av befolkningen i distriktet Wiang Haeng (Chiang Mai provins) består av folkgruppen Tai Yai, från provinsen Shan i Myanmar. Det är huvudsakligen Tai Yai som har denna seden. Pojkarna kläs upp med långärmade skjortor och långa byxor i klara färger, som rosa, gult, grönt och rött. De har blomdekorationen på huvudet och glittrande smycken och juveler. Vita strumpor men inga skor, de får inte beröra marken under hela tiden. Därför bärs de på axlarna av någon manlig anhörig, eller rider på en ponnyhäst. Några bars till och med på bekväm och fint dekorerad stol.




Från samlingsplatsen vid fältet gick paraden ut på vägen och in i ett tempelområde för att där gå tre varv runt ordinationshuset. Där inne skedde den slutliga ceremonin. Sedan var det dags att skifta till den enkla munkklädseln. Den pampiga färggranna klädseln under ceremonin är till för påminna dem om att de snart skall förändra livsstil till den enkla munklivet.



 


Justering. I bakgrunden en gäspande kille i bärstol.

Mammans blick, till höger förstorat.





 
 
 



 





Åskådare.



Slutligen in i invigningssalen (ordination hall).

Ceremonin snart över.

Dagen efter.
Under ceremonin.
Glada miner i alla lägen.
Festen är slut. Allt plockas ner. Vardag igen.

Ceremonin äger rum under skolornas sommarlov och sker i Wiang Haeng i slutet av mars och Piang Luang detta året den 21-25 april. Den  mest kända och största ceremonin av detta slag äger rum i Mae Hong Son. Chiang Mai har en motsvarande ceremoni, i mindre skala.


27 april 2015

Scooter-utflykt med mål och belöning

Jag hade ett mål med resan. Innan jag kom fram hade även resan blivit målet - och belöningen.

Framme vid målet fick resan ytterligare belöning.

Den cirka 150 km långa vägen till Piang Luang vid gränsen till Myanmar blev händelserik. Anammade det kinesiska ordspråket The Journey is the Reward. Körde i lugnt tempo, stannade ofta vid mer eller mindre intressanta blickfång.

Vid Chiang Dao frågade jag hur lång tid det tar till Wiang Haeng. - En till en och en halv timma, blev svaret. Klockan var tjugo i fem så med det svaret borde jag komma dit innan det blev mörkt.
Jag hade redan fångat dagen och som tur var fångade jag nu även förnuftet och tog in på Rimdoi Resort för natten. Det visade sig vara en riktig pärla. Fräck inredning och vacker parkliknande omgivning, med mäktiga Doi Chiang Dao i närheten.

H D -parkering.
Skål för Rimdoi.
Serveringspersonal.






Stort rent och ombonat rum med fri wifi för bara 500 baht.


Nästa dag blev en 60 km lång berg-och-dal-bana. I ett vildmarksområde, pendlande mellan 700 till 1500 meter över havet. På en jämn och fin asfaltsväg visserligen. Men våldsamt kuperat, värre än till Samoeng och fullt i klass med Mae Hong Son rundan. Den sträckan tog flera timmar, tur jag övernattade.
Nästan kusligt de vindlande avslutande 14 km ner till den vidsträckta vackra dalen som utgör Wiang Haeng District. Att få färskt gott bryggkaffe 24 km innan byn var en glad överraskning. Piang Luang ligger ytterligare cirka 10 km bort, alldeles vid gränsen till Myanmar.
Innan jag fortsatte dit tog jag en kopp kaffe i Wiang Haeng och frågade om festligheterna vid Wat Piang Luang. - Det är redan slut, blev svaret. - Okey, tänkte jag, -resan har ändå varit belönande. Åkte vidare och såg ett stort fält omvandlat till festplats, med folk i rörelse. Det såg ut som de höll på att avveckla, men snart rörde sig folket i en och samma riktning. De bildade en lång parad och . . . mer om det i nästa inlägg.


Bilder från strapatsrika scooterfärden i bergen.



 Om inte, fick de känna av hennes slangbella.
Medtrafikanter. Korna lydde kvinnans rop.





Tai Yai från Shan-provinsen, Myanmar.
Plommon i stora lass.



Färskt kaffe.



Vid Wiewpoint och försäljningen.

Utsikt från min bungalow vid Piang Luang.

Samma område efter kvällsregnet då solen bröt igenom.


 
Till sist en bild på årets stora händelse i Piang Luang (mer i nästa inlägg).