Bilresa, längre än två timmar

I fredags gjorde vi en liten bilutflykt, Bengt och jag. Efter långvarig "torka" i hemstaden var det kul att komma ut på en heldagstur med "första mål" att se hur långt vägarbetet på Highway 118 kommit över bergsmassivet bortom Doi Saket.

Vi behövde inte förhålla oss till 2-timmars gränsen som i Sverige. Bara nästan. Det är ännu inte möjligt att resa utanför sin egen provins i Thailand utan att riskera att hamna i 14 dagars karantän (något som kanske kommer att lättas upp från och med 1 juni).
När vi kom till "gränslandet" till provinsen Chiang Rai blev vi stoppade vid en checkpoint för feberkoll och utfrågning om destination. Efter svar att svänga vänster till Phrao, Chiang Dao och vidare hem till Chiang Mai fick vi klartecken att åka vidare.

Vägarbetet att bredda Highway 118 till mötesfri "motortrafikled" med mitträcken är ett stort projekt som pågått flera år med ytterligare några år kvar till färdigställande.

Efter ett tag gjorde vi reflektionen att vi inte sett en enda långfärdsbuss eller minivan med turister. Ett tydligt tecken på följderna av coronoviruset.

Men de flesta kaféer och restauranger längs färdvägen är åter öppna.

I efterhand, hemma på en karta, såg jag att vi tänjt lite på restriktionerna😟. Provinsgränsen går redan vid bergskammen mellan Doi Saket och Mae Kachan.

 Kaféer som sagt.

Efter vägarbetena, några kilometer efter Ban Mae Kachan var det hög tid för fika.

Lätt att hitta rätt för en skvätt.

Längs väg 1150 till Phrao utbreder sig ett spännande kuperat landskap.

Ganska öde. Några ensliga små byar och odlingar med karaktär av Royal Project.

En man stannade för en liten pratstund.

En bananplanta som gjort sitt och bränts.

Ledighetskommitéer finns här också.

Ett "gatukök" i Phrao blev platsen för lunch,

med trafiken svischande förbi.

Vägarbetare och återbesök "gömda" pizzerian.

Cykeltur, med tidig frukost hos NOKHOOK cafe.

Där fick även munkar sin ranson, som inkluderade varsitt bakelse!

Vidare norrut på västra sidan av Ping river.

Korsade floden där Highway 121 byggs ut och breddas.

Gled in till området med caféet

där jag åt den försvinnande goda pizzan för två veckor sedan.

I dag var där matutdelning med anledning av Covid-19.

Alltid härliga motiv att fotografera, både i caféet och omgivningen.

Intill har också en "ordinarie" thairestaurang öppnats.

Givetvis med fysisk distansering vid borden.

Fortfarande i Chiang Mai?

Svaret är givet; Ja. Restriktionerna innebär bland annat att man inte kan resa mellan landets provinser (om man inte har speciella ärenden och tillstånd).
Men för en stund kändes det som om jag var förflyttad till en annan världsdel.

I söndags öppnades alla stora shopping center igen. I stället för att trängas i en sådan omgivning gav jag mig iväg på en utflykt med scooter. Tanken var att åka upp i bergen ovanför San Kampaeng och komma ut på och ta Highway 118 tillbaka. Men som så många gånger förr kom det något annat i vägen.
Stoppet vid THE LOG OF PARADIS var den stora överraskningen och största anledningen till kortare vända.
Fikade och gjorde rundvandring i området. Den svenska flaggan i trädgården fick jag ingen förklaring till.

Strax därefter stannade jag till vid Chiang Mai Art Museum.

Och blev heltänd på en av målningarna i utställningen. Till och med kittlande att köpa den.

Men intresset svalnade snabbt då jag fick priset; 150.000 Baht.