Våghalsigt. Galet.

"Någonstans i Thailand" mötte jag det här våghalsiga gänget. Som åkte Drift Trike.

 

 

De såg först lite tveksamma ut då jag tog fram kameran. Jag sa att det var för privat bruk, och då gick det bra att plåta. Detta var ett "hemligt" ställe de lekte på, som jag lovade att inte avslöja. På min fråga om de hade åkt nerför Doi Suthep sa de skrattande; -ja, men har blivit avvisade därifrån av polis. Förståeligt tyckte jag och de höll med om att där är farligt, med all den trafiken. En trehjuling utan pedaler - och utan broms som kan nå 40-80 km/h.

Hemma på kammaren kollade jag upp drift trike (på internet) och såg att det är en stor, utbrett aktivitet. Även benämnt som sport. I Chiang Mai har de själva till och med en Facebooksida. En ny "fluga", ursprungligen från New Zealand som spridits jorden runt och även nått hit.

 

 

 

Som kontrast, så här leker hilltribe barn med egentillverkade "bilar".

 

 

 

I sjön som bildats av grustaget Chiang Mai Grand Canyon står skylten "Don´t swim" kvar. Det hindrar inte att folk fortsätter att våghalsigt hoppa nerför de spektakulära branta kanterna. Att två ungdomar drunknade i sjön för ett par veckor sedan är nog obekant för de flesta, åtminstone för faranger. Det var på morgonen efter den årliga religiösa vandringen upp till Doi Suthep som fyra killar, efter den 11 km långa vandringen, åkte till sjön för att bada. En fick panik, tog tag i sin kamrat och båda drogs ner i djupet.

 

Med hopp om livet.

Denna mannen, thai, och hans kompisar hade alla flytväst på.

Någon företagsam person har "fått" tillstånd att bygga en restaurang vid det nyupptäckta tillhållet. Kanonläge med den utsikten!

 

På hemväg kom jag fram till en annan GALen tillställning - av ett helt annat slag. En riktig GALA-föreställning faktiskt. Fullt med bilar och mc parkerade vid en annan kratersjö. Trodde först att det var en fisketävling. Inne i området såg jag tre arenor, varav en stor med läktare i fyra våningar.

Boxningsarenor? Nej, Tuppfäktning! Runt omkring vårdades och sköttes tuppar som riktiga kelgrisar. Några bilder här.

Mer om tuppfäktning hänvisas till tidigare inlägg här. Och ett senare inlägg här.

 

Huvudarenan.

"Kom igen nu då"

Fullt slagsmål.

Minst odds i vadhållning gavs till "Naebklohkaenggraeng", på svengelska ungefär Näbbklostrong. 

Tuppen med det långa namnet var den som bäst tålde natur(?)tillskotten. Anemia (omnämnt från bloddopning) står det på ett paket

 

Ceremoni förlängt liv

Medans det städades upp i Wat Chedi Luang efter Inthakin, där man i en veckas tid firat staden från dess grundpelare med hopp om framgång och välmående, så anordnades en ceremoni i förmiddags med samma team.

 

 

En stor religiös ceremoni med tron att förlänga stadens liv, skingra onda andar och bringa lycka till befolkningen i Chiang Mai.

Allt i enlighet med gamla föreställningar från Lanna kulturen. Man tog hjälp av magi, vidskepelser och animism som lever kvar hand i hand med buddhismen. Snöre-tricket var extra avancerat vid detta tillfälle. Med hjälp av skylift hade man dragit snöre uppe i luften bland stolpar och träd runt hela vallgraven (6 km), med tåtar som hängde ner vid de olika ceremoniplatserna.

Det hela ägde rum vid tio olika religiösa platser i Gamla stan, Old City; de fem gamla portarna in till staden, de fyra forntida hörnena innanför vallgraven samt Three Kings Monument.

Three Kings Monument var givet i sammanhanget. Med staty av stadens grundare.

Den andra stora platsen

för ceremonier i allmänhet är Thapae Gate.

Folket samlades under tält för mässande ihop med munkar.

Torget pyntades med sand, ljus, vimplar

och matlådor till andarna. 



Nordöstra hörnet, mitt i kurvan. Med utkommenderad(?) militär bland deltagarna.



Vuxna fick åter leka i sandlådan, nog lätt att lyda (obey) den ordern.

Färdigt till allvarsstunden.

Gammaldags tecken hänger över Chang Puak Gate.

"Låt mig få tända ett ljus".

Nordvästra hörnet.



Snöre-tricket nådde alla deltagarna, för gemensam samhörighet.

Snöre och gammaldags tecken vid Thapae Gate.

Artistiskt svartbygge Baan Dam, Chiang Rai

En del kallar det för Black Temple.
Bästa benämningen på engelska är Black House.
Baan från rubriken betyder by eller hus, dam på thai betyder svart.
Hur som helst så är det ett högst sevärt mästerverk. En stor by med byggnader, skelett, kranier, djurpälsar, ormskinn och andra konstverk i en lummig park. Under fortsatt utbyggnad verkar det som, ett område var stängt vid mitt besök.
Konstnären, Thawan Duchanee, är född i Chiang Rai. Se hans digra register till och med 2001 här. Det är anläggningens, Baan Dam Museum, egen hemsida. Med mycket mer information.

Besöket här var höjdpunkten på cykelturen, beskriven i förra inlägget. Det är svårt att hitta dit, inga skyltar från stora Highway som visar vägen. Anläggningen påbörjades för 30 år sedan. Konstnären själv vill än så länge ligga lågt med att exponera platsen.
När det gäller bilder kunde jag gjort det lätt för mig, denna sajten har ett förnämligt reportage, och även en bra vägvisning.
Men givetvis kommer några av mina bilder, som komplement om inte annat. Mycket finns att se och läsa med sökning på baan dam chiang rai.

Den första byggnaden man ser är en stor Vihara, med makaber interiör.



Stollig stol.

En av "bordslöparna".

 

Djurpälsar och mer ormskinn.

Bilder från övriga delar av anläggningen.

 Krokodinskinn, med hornstolar runt om i en rund sal.



 

 

Fräck naturformad bänk.

 

 

 

Svart, svart, svart.

 

CHIANG RAI by BIKE MAP

Kan 50 km - i ganska flack terräng - bli en heldags cykeltur?    -Jaa!!!

Kanske är det för att jag är säreget omåttligt (och omättligt) intresserad av nya omgivningar. För mig tog denna turen ungefär  nio timmar (låt vara inklusive sen lunch i skymningen innan sista delen i staden till Guesthouse).

Ovärderlig hjälp hade jag av den suveräna kartan. Föredömligt framtagen av Tourism Authority of Thailand, TAT, Chiang Rai Office. Förutom slingan jag gjorde visar foldern flera andra förslag. Både korta City Sightseeing och längre Getting Around the City. Mer info på nätet; www.facebook.com/bikingatchiangrai. Där finns också denna artikel; http://www.ttrweekly.com/site/2013/06/chiang-rai-turns-cycle-friendly/

Klicka/förstora kartan. Höjdprofilen är komprimerad och därmed spetsigt överdriven. (Alla bilder kan klickas/förstoras.)

Startade klockan 10.30. Cyklade ut samma väg som dan innan. Under trädtunneln, som kom bättre till sin rätt denna solgassiga förmiddag.

 

Väntade lite bakom landningsbanan för att få ett bättre kort på startande/lyftande flyg, men förgäves. Kollade kartan och in på trixiga småvägar. Fick till och med syn på en markering för leden. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här var det ren lantidyll, med prydliga små byar, odlingar och lätt böljande terräng. Folk i rörelse, men knappt någon biltrafik. Stannade och kollade kartan ibland, markeringarna jag hittade var bra bekräftelser att jag var på rätt spår. Vid en djurparad stannade jag till – och fick en pratstund med ägaren till det som var en liten hemvävt Resort. Han visade stolt upp ett porträtt på sin mor – som en ung Miss Chiang Rai. Yngre systern kom fram också. Jag ville plåta syskonen framför bilden av unga föräldrarna. Ett stiligt par. Pappan, som hade varit vice guvernör i en grannprovins, satt i en vilstol och ville inte bli fotograferad. Inte heller dottern, så brodern kallade in en ”stand in”.

 

 

Strax efter kom jag ut på en större väg. Alldeles efter Golden Pine Resort in vänster på småvägar igen. En markering satt vid en avstickare till en samling Hill Tribe People med bland andra Long Neck Karen. Jag tog en dricka där men gick inte in i området. Nu var det nära till en keramikfabrik där jag varit tidigare och visste att de har gott kaffe. Men jag missade vägen (lättare att hitta dit med bil, Ivar).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stannade och plåtade ett nyuppfört tempel med keramikinfattningar (från fabriken månne?). Kaffet tog jag ute längs stora landsvägen, Asia Highway 2, som jag sedan följde cirka två kilometer för att svänga in till turens stora höjdpunkt. Så stor att den kommer att ta upp ett eget inslag.

Mer i nästa inlägg i bloggen . . .

Kartläsning igen genom ett stort universitet och fram till BanDu heta källor. Här kunde jag stannat och badat fötterna i varmt vatten, men tyckte tiden var för knapp. Fortsatte men såg varken ananasodlingarna eller teakskogen. Kom istället förbi mindre trevligt område med en illaluktande soptipp och dåliga, branta grusvägar. Jag hade missat och kortat av leden lite. Det fick jag reda på nästa dag av självaste mannen som framställt kart(under)verket. Han har en cykelaffär nära Clock Tower inne i stan, och visste om att en del markeringar hade försvunnit. Jag gav honom en stor eloge och tack för kartframställningen. Som med så mycket annat blir marknadsföring och underhållet eftersatt vid sådana här projekt sade han. Likadant i Chiang Mai svarade jag, där gjordes ett stort pådrag med cykelfiler på några gator som nu efter två år är så gott som osynliga.

Efter den (utsvävningen och) ”genvägen” kom jag ut till en stor landsväg. Såg ett fantastiskt vackert tempel uppe på ett berg. Tog en glass och funderade på om jag ska gå uppför den branta backen eller dra direkt mot stan. -Gå dit upp, blev svaret. Och det ångrar jag inte. Det är vackert på avstånd, och vid närmare anblick så exceptionellt att det blir ett eget inlägg om det också.

Klockan var över sex och jag skyndade för att komma tillbaka innan det blev mörkt. Efter den sena lunchen, laab moo, med mango som efterrätt var jag på rummet halv åtta. En av de allra bästa enskilda dagscykelturer jag gjort under de fyra och ett halvt åren jag bott i Thailand.

Denna rundan kommer jag säkerligen att göra om, några återblickar;