Bildsvep Walking street

Det var länge sedan jag var på söndagens Walking Street Market. Än mer sällan att jag har kameran med nu för tiden. I dag blev det en kombination med detta resultatet:

Uppackning.

Bakom örat.

Det hänger på håret.

Gammalt och ungt.

Konstnären Mr Zag från San Patong skar figurer ur teak, vilken snidare! Han borde bli "upptäckt" och figurera i större sammanhang.

Varje staty ur ett trästycke.

(Hår)resande skickligt träarbete.

Lekhörna.

Dödens järnväg nu folkets och turisters

Jag återkom till Kanchanaburi och River Kwai 32 år efter mitt första besök.
Inte alls under lika dramatiska förhållanden som för huvudpersonen i denna film med verklighetsbakgrund. En väldigt bra film, som också handlar om bygget av Dödens järnväg. Kolla trailern:



Den var den filmen som lockade mig till återbesök. Likt förra gången åkte jag tåg sträckan Kanchanaburi - Nam Tok. Skulle gärna vilja komma längre upp mot Burmagränsen med cykel, kanske det kan bli under den svalare perioden vid annat tillfälle.

Alla vagnar är Klass 3, några med stoppade säten, andra med ursprungliga träbänkar. Det går också speciella turistavgångar på helgerna. Jag åkte ordinarie tåg, gick på vid stationen innan bron. Tur det, för vid River Kwai-stationen drällde det på turister i mängder. Många turister åker hit på dagsturer från Bangkok, med minivans, går av vid de spektakulära viadukterna och sedan a/c van tillbaka. Med en sådan kortvariant missar man fortsatt fina vyer och viadukterna från andra hållet, som jag fick till bättre med kameran.

1986. Träplank för gångare. Vägen har ersatts med utsiktsplatser.

2014. Varningsskyltar har tillkommit, träräcken har bytts mot järn vid balkongerna. Byggnation på andra sidan floden. 

Fin vy norrut i början, annars mycket buskage som smattrade mot tåget (och som ibland flög in i vagnen).

Långa och många armar ur turistvagnarna.

Glesare med resenärer efter de stora turistskarorna gått av. 

Smak för träsmak.

 

Ur minnesbilder från 1086. Stationsbyggnaden vid Nam Tok.

Samma byggnad står kvar, men jag hann inte ta jämförande bild, fick hoppa på vagnen i farten efter bara ett kort stopp.



Järnvägsknuten Nong Pladuk. Med minnesmärke att här startade Dödens järnväg.

Bilderna från Nong Pladuk tagna på hemresan med tåg via Thonburi, Bangkok.

Kanchanaburi - Dödens järnväg

Filmen Bron över floden Kwai har gjort Kanchanaburi världskänd. Historiskt är dock inte slutet av filmen den som skedde i verkligheten. Jag var levt i den villfarelsen att bron förstördes helt och hållet av de brittiska fångarna och att den ursprungliga bron låg några hundra meter nerströms.
Det är både rätt och fel. Parallellt med järnbron byggdes även en träbro. Denna träbro, även den byggd för järnväg, blev klar först. Den permanenta blev klar i maj 1943. Och det är den permanenta, den ursprungliga bron som nu trafikeras.

Det som skedde var att de allierades flyg bombade sönder tre av de elva rundade spannen vid den slutliga bombningen, november 1945, då även träbron förstördes.
Den nuvarande bron är alltså till stor del den ursprungliga. De raserade rundade spannen har ersatts med två 33 meters raka spann.

Järnvägen byggdes för att transportera vapen och förnödenheter för japanerna i deras fortsatta tänkta erövringar i Indien. Den nya järnvägen, som kunde användas 21 månader, knöts ihop med befintliga från Singapore och i Burma. Sträckan som byggdes av krigsfångar var 415 km, från järnvägsknuten Nong Pladuk till Thanbyuzayat i Burma.
Nu återstår en sträcka på 130 kilometer till Nam Tok, som efter restaurering öppnade 1958. (Från Kanchanaburi till Nam Tok är det 75 km.)

Träbron och järnbron under slutgiltiga bombningarna.

Mycket av denna informationen är ur en broschyr, gjord av en engelsk Prisoner of War (POW), Geoffrey Pharaoh Adams, som själv var med i det helvetiska arbetet. Den publicerades 1978 tillägnad  Thida Loha, ägarinnan till restaurangen vid bron. Det var hon, nu 72 år, som visade mig häftet. Hennes familj som hela tiden bott i Kanchanaburi blev bekanta med författaren. Mitt samtal med henne spädde på intresset för järnvägsbygget och de hemska förhållandena.

. . . och Japans Premiärminister General Hideki Tojo

Två otrevliga huvudfigurer; Adolf . . .

Vid cykelloppen hade vi passerat krigskyrkogården, som ligger mitt i staden. Vem hade då en tanke på den? Inte jag. Men efter att ha läst igenom broschyren, två gånger, måste jag bara gå in och titta på den prydligt skötta platsen.
Tidigare hade jag varit inne i ett krigsmuseum nära bron (bilderna ovan). Nu upptäckte jag också ett mer officiellt och modernt inrett museum alldeles vid kyrkogården. I motsats till den förra, dock med fotoförbud. Tog några bilder från gravarna istället.

Ohyggliga uppgifter.

Uppskattningsvis dog mer än 100.000 fångar under bygget. Flera blev aldrig funna och identifierade.
Många blev brutalt och sadistiskt behandlade. Läste en uppgift att vakterna, båda Japaner och deras medbrottslingar Koreaner, var av den sorten att de inte "platsade" i armén.
När bygget drog ut på tiden rekryterades cirka 200.000 asiater från ockuperade länder under falska förespeglingar. 40.000 Malaysier dog, lika många Burmeser. Av de 300.000 Brittiska POW dog 6.500.
Även många Australiensare och Holländare samt ett fåtal Amerikaner fanns bland dödsoffren. Ockupationsmakten hade 15.000 befäl och vakter, varav et tusental dog.

Kanchanaburi - Chill Bike Party

Framme i Kanchanaburi på lördagsmorgonen försvann tröttheten snabbt när jag fick syn på och blev uppiggad av en banderoll för ett cykelarrangemang som skulle äga rum på söndagen. Jag frågade runt och kom till stadens turism- och sportavdelning. Där fick jag besked, på svenska (en anställd hade studerat i ett år i Borlänge och lärt sig vårat språk samtidigt), att starten skulle ske klockan 6. Så tidigt, undrade jag och kunde få fram att man skulle börja samlas då, men starten skulle ske klockan åtta. Att peka ut sträckningen på karta tog också lång tid att komma fram till. Jag tänkte ta mig ut längs banan och ta kort.

En mc-polis tog en selfie vid startplatsen.

Flera tv-team följde arrangemanget.

Historiskt, tävling med nummerlapp.
Nog kom jag ut på bansträckningen alltid. Med nummerlapp och med i masstarten klockan åtta. Loppet var visserligen fullbokat, men jag kunde registrera mig på morgonen. Över 600 startande i längsta loppet, 45 kilometer och ett hundratal i det kortare familjära över 10 kilometer. Det var historiskt på två sätt; premiärloppet i Kanchanaburi (ska bli årligt) och första gången för mig att delta i lopp i Thailand med nummerlapp. Som enda icke thailändare dessutom.
Frukosten på hotellet missade jag tidsmässigt, tog en värmd smörgås och juice vid 7eleven, dessutom fanns frukost vid starten där jag kunde komplettera med det "livsviktiga" morgonkaffet.

Efter nationalhymnen och tal flaggades vi iväg lite efter åtta. Trångt och lugnt i början. Snart glesnade det ut och små grupper bildades. Det dröjde inte länge förrän det stod cyklister vid vägkanten, för tekniska justeringar och vattendränering (precis som på Vasaloppet). Och precis som i Marcialonga mötte jag täten i full fart på tillbakavägen.

Tungt uppför, några gick av och ledde cykeln upp. Över 50 km i timmen nerför.

Vi körde till en vändpunkt. Flackt i början, sedan svagt och till slut brant uppför till ett kinesiskt tempel vid vägens ände i skogen. På hemvägen märkte jag ungefärliga lutningen, det gick i fart uppemot 50 km/timman. Vätska och trafikvakter var strategiskt utplacerade.

 Arrangörstjejer fäste band runt armleden som bevis att inte ha vänt tillbaka för tidigt.

Åskådare vid vändpunkten.

Några fick punktering och då stannade det gängets kompisar och väntade ut lagningen. En följebil plockade upp behövande med cykeltransport på flaket. En ambulans var också med runt banan men behövde inte rulla med alarm. Däremot hördes sirenerna från polisbilen då täten, bestående av tre cyklister, eskorterades mot mål.
När jag i lugn fart kom i mål, efter 2 timmar 20 minuter, hade prisutdelningen varit igång ett tag och varvades nu med svängig musik. Jag gungade med och åt samtidigt lunchen som delades ut gratis. Allting var förresten gratis, ingen anmälningsavgift. Ändå priser till de 100 första i mål. Generöst. För att undvika en tjusig men skrymmande pristrofé höll jag till i de bakre leden. En cykeltröja (även gratis) hade nog fått plats i min minimala packning men de var slut i och med att ordinarie registreringskvoten var fylld. Klarade mig också från en ny cykel eller fläkt bland de utlottade vinsterna.

Partyorkestern drog igång med Ganglam Style.

Något att komplettera prishyllan med.

 De flesta var från Kanchanaburi, men också många från Bangkok, Ratchaburi, Hua Hin and andra närområden. Ett trettiotal tog tåget mot Thonburi vid 4-tiden, med cyklarna.
Ett riktigt kul, och alltså återkommande, jippo för elit och motionärer. Med Partystämning vid målgången.

Här är arrangörens Facebooksida. Om du orkar med kan du kolla bilderna. Några från själva cyklingen, men mest från Partystämningen. Skön inställning; "Kort" sträcka och mycket Party!

Bildbeviset.

Kanchanaburi - vid River Kwai

Cykeln på plats i bagageutrymmet. Av med framdäcket, sedan gick det bra.

Det var lite problematiskt att boka resan med cykel. Är cykeln liten eller stor? frågade försäljerskan. Inte liten, inte stor sa jag. Framhjulet kan jag ta isär. Med tvekan gick hon med på det, efter två konsulterande samtal med telefon. Dagen innan avresa fick jag ett telefonsamtal som gick ut på att en extra avgift krävdes för hojen. Samtalet på enbart thai. Okey sa jag till de 145 baht som skulle tillkomma (Kanchanaburi och avgiften var ungefär allt jag uppfattade). En avgift som sedan helt glömdes bort, i alla fall från bussbolagets sida.

Nattbuss direkt Chiang Mai - Kanchanaburi - ja den staden som ligger vid River Kwai. Det tog elva tunga timmar varav jag lyckades sova någon timma då och då. Uppkopplingen är så jäkla sen så det blir bara en liten blänkare i detta inlägget. Mer kommer senare, håll utkik. Några introduktionsbilder:

Lokalbuss, inte lika bekväm som "min" långfärdsbuss.

Fräcka vägskyltar. Mae Num betyder River. Num är det amerikanska fonetiska för Nam, som betyder vatten.

Inte bara RISTERRASSER

För över 220 år sedan kom de första bosättarna av bergsfolket Karen till det som nu heter Baan Mae Klang Luang. En dalgång i nuvarande Nationalparken Doi Inthanon. De hade vandrar från Burma och fann jorden så bördig att de började odla ris, och skapa odlingar i terrasser.
Byn ligger cirka 1200 meter över havet, omgiven av blandat lövfällande och åretomgröna skogar, med klimat lämpligt även för kaffeodling.


Att det fanns risterrasser så nära Chiang Mai visste jag inte tills för någon månad sedan. "Måste undersökas". Två andra natur- och fotointresserade utvandrare - inte från Burma utan från Sverige - blev genast intresserade att hänga med. En av dem utrustad med bil så transporten blev smidig.

Bengt och Kenneth, klara för uppdrag.

Cirka 80 km söder om Chiang Mai, vid kilometermärke 26 på vägen upp mot Doi Inthanon stannade vi till. Parkerade vid vägkanten och vandrade ett par hundra meter till området. Risfälten är inte alls i klass med de världskända i Kina och andra berömda platser men väldigt lättillgängliga. Som bonus fick vi också intressanta möten med folket, både risodlare, kaffeodlare, väverskor, för tillfället sysslolösa guider, skollärare- och barn. Dessutom ett och annat husdjur i form av hundar, höns, bufflar och grisar.

Kaffeexperten visade glatt upp en film från byn, kungligheter hade varit på besök.

Yngsta skolbarnet, flicka 5 år.

Till byskolan kom vi lämpligt till skollunchen.

Efter maten diskade var och en sina bestick och tallrik. Ordentligt med tre sköljningar.