Drömvägen till Pai via Ban Wat Chan, del 1.

Andra gången gillt, nu när regnperioden definitivt är över i norr. I skarp kontrast till förra veckans resa till havs gjorde jag en scooterfärd bland norra Thailands bergsrika djungelområden.

En "ledig " helg infann sig, sista möjligheten i år innan Loy Krathong och världscupen i skidskytte drar i gång.

Denna "drömväg" hade jag funderar länge på, men tvekat över vägstandarden. En rapport jag läste nyligen, att de sista 60 kilometerna nu är omgjord och nyasfalterad i perfekt skick, gav klartecken. Så i fredags åkte jag i väg, medvetet sent för att komma lagom till övernattning i Samoeng där Nok Doi Strawberry Resort blev det bekväma natthärbärget.

Dagen efter på för mig jungfrulig terräng.

En vådligt kuperad 90 km lång sträcka till Ban Wat Chan, Galayani Vanhana district.

Sträckan till Samoeng går mest i djungelområde. Längs vägen till Wat Chan däremot är inte djungeln lika påträngande, om man inte räknar tallskog, jordgubbar och Mexical Sunflower till djungelväxter. Vägen pendlar mest på höjder mellan 900 upp över 1400 meter över havet.

Inte bara en kostig.

Och inte helt ociviliserat.

Ungefär halvvägs, ett café. Och i samma by två till varav ett med Guesthouse och restaurang.

Både ris och jordgubbar blir mogna samtidigt.

Charmtrollet bland jordgubbar och apelsiner, som också är "omslagsbild" (längst upp) ihop med en lekkompis.

Och så det där med utsikt.

Mer civilisation, med potatisskalning och whiskyprovning.

Blev bjuden på "whisky", som var hemmagjord på korn.

Efter ytterligare några berg och tallskogar så småningom framme i Ban Wat Chan.

Påfyllning av bensin och 2 km senare framme vid Resorten, som jag först missade.

Den stora portalen visade bara thai. Vände och frågade efter någon kilometer.

Bungolow Number 1.

Fortsättning till Pai och hem till Chiang Mai kommer nästa kapitel, del 2.