Jultomte, urtidsdjur och nutida soldater

Som jag läste söndagsklubbens program gällde sjön Huay Tueng Tao som mål den 23 december. Men icke. Deras tur gick till San Kampaeng. Lika bra det. Jag var inställd på en tur till sjön och de nytillkomna urtidsdjuren och kunde cykla i egen promenadtakt, stanna för fika och andra avbrott. Som utanför Convention Center där en stor Jultomte blåstes upp och skulle uppmärksamma en kommande möbelmässa.

 

Framme vid sjön, efter sista delen på löp- och cykelslingan, cyklade jag ut på bilvägen och in på en nylagd asfaltsväg, i hopp om att komma igenom och slippa 50 baht avgiften. Kom dock ut på stora infartsvägen igen, mellan avgiftsluckan och kontrollpunkten. Tog istället därför, i sällskap med en thaicyklist med litet barn som ville se King Kong, bakvägen via motionsslingan, där ett kryphål hade vidgats.

King Kong hade fått sällskap, inte bara familj med en unge, utan också av en gigantiskt stor beskyddare. Dessutom flera fräcka urtidsdjur, alla gjorda av halm- och risstrån. Parken, på bortre sidan av sjön, har genomgått en stor förvandling till en ny turistattraktion. Med blomplanteringar, kaffe och andra serveringen och hyddor för både korta viloperioder (gratis) och övernattning (mot avgift).

På hemväg tog jag också motionsslingan, och mötte en "vägg" av - soldater. Hundratals. Med vapen, kamouflagemålning och övrig full krigsutrustning.

Kom att tänka på en annan gång jag sett en stor "arme" komma emot mig på en stor landsväg, utdrag från cykling i sydostasien 2004;

Jag kände mig trött på kvällen och lade mig tidigt. På morgonen vaknade jag med en infektion i kroppen. Ögonen var irriterade och fyllda av sekret. Det blev mest vila och mat.

Infektionen gav inte med sig nästa dag heller, men jag ville vidare till Vietnam. Hela tiden jag var i Phnom Phen var det soligt och hett. Värmen kändes extra påfrestande med min förmodade feber. Jag övergav cykelplanerna och beställde och köpte bussbiljett till Saigon. Cykeln skulle få plats om den var demonterad.

Söndag den 17 oktober åt jag frukost före klockan sex. En minibuss hämtade upp till busscentralen. Framhjulet var avtaget och styret vridet. Men basen för den större 35-personers bussen var obeveklig, jag fick inte ha cykeln med i bussen. Han ordnade i alla fall skjuts tillbaka till hotellet. Efter att ha suttit och surat i fem minuter kom jag på bättre tankar och beställde taxi de hundrasextio kilometerna till gränsen (för 30 US Dollar). På så sätt skulle jag ändå få CYKLA in i Vietnam, (vilket jag gjorde dagen därpå). Förtreten försvann och de positiva vibrationerna tog över igen.

. . .

Närmare gränsen, på långt långt avstånd, såg jag någon stor mörk massa som rörde sig på vägen. Min första tanke var att det var soldater på marsch, "tänk om det är krig". Men nej, det visade sig vara stora flockar av vattenbufflar, säkert i hundratals.