Samoeng loop - med bonus

På "Rekordtid". 100 km på 7 timmar. Jo, det krävde vissa stopp och en avstickare upp till Mon Chaem.

Bonus var en farmare som jag träffade på vid vägkanten. Han transporterade grönsaker till en anhalt vid stora vägen. När jag kom fram höll han på att justera remmarna till sin traditionella ryggkorg för att åka iväg på en runda till. Upp på en lerig jordväg och långt in till odlingsmarkerna, det tog 20 minuter innan han var tillbaka med nästa tunga last på ryggen. En vänlig, tystlåten man som definitivt inte var van att posera inför kamera.

 

Första stoppet hade jag gjort vid en av de många restaurangerna längs bäckravinen upp i bergen ovanför Mae Rim. En läskande islemon-te med utsikt mot djungeln, där en glugg för en kort stund öppnade vyn mot andra sidan ravinen, och mat som levererades till tidiga matgäster vid flodkanten. 

 

För att få garanterat gott kaffe åkte jag den svindlande vägen upp till Mon Chaem och Eden Garden (där änglarna tränar fotboll, ja laget där heter Kristi FC). Här känner man också behagligare temperatur året om, 25 grader inbjöd till en lång kaffepaus innan en runda genom området där jag köpte plommon på en Hmong-marknad. Såg också att man odlar för nya skördar så bruna jorden snart växlar till gröna fält.

Fler än jag som hade en skön avkoppling vid kaféet.

 

Ner de branta backarna igen och bestämde mig för att köra hela Samoengrundan, och äta vid paraply-restaurangen lite längre upp mot Samoeng. Men där var stängt så mat fick vänta till 16-tiden.

 

En extrapaus kan ge dessa resultaten med kameran.

Nog inte många knuttar som märker sådant.

Den klassiska utsiktspunkten vid Samoeng Forest åkte jag förbi. 

Inte heller vid sådana här tillfällen stannar den tillfällige turisten

eller den snabbåkande knutten.

 

 För mig var det en bonus att föreviga detta scoop,

beskrivet i ingressen.

 

Efter att ha förstärkt remmarna var han redo för en sväng till.

 

Och ännu en vända . . .

När vi sitter och äter på restaurang, spartansk eller lyxig så tänker man inte på

att det ligger mycket både grovt och fint arbete bakom tallrikens varje ingrediens.

 

Här skulle det förstås vara passande med bild

på min goda middag, stekt Pangasius Dory fisk med pommes frittes,

men hungern tog överhand så utsikten får ersätta.

 

Restaurangen heter ร้านสหายหมื่นจอก på thai

och ligger med utsikt över risfält och riktmärket,

den vita byggnaden Hillsborough Resort & Café.