19 oktober 2021

Hotell som tagit ner skylten - innan Covid-19

Hotellet Sawadeeka Garden Villa & Resort har nyligen tagit ner skylten.
Tror dock att hotellverksamheten upphörde redan i början av år 2017 (av bilder på internet att döma).
 
Då hette Resorten Amigo Garden Resort. Den finns fortfarande i skrivande stund kvar bland vissa bokningsajter, exempelvis på Agodas lista, se länken.

Skylten hade ändå hängt kvar länge. Varje gång de senaste två-tre åren jag cyklat förbi på väg till San Sai via "Håkans kanal" har jag lockats att gå in och titta. Men den blev inte av, med risk för eventuella hundar och att kunna bli inlåst (grinden brukade stå öppen, men man vet aldrig . . .).

Denna veckan var där emellertid "öppet hus". Fast inte på riktigt utan man höll på att riva och restaurera. Så jag åkte in och kunde fotografera och dokumentera medans något av det gamla fanns kvar.


 















 

15 oktober 2021

A Walk in the Park - Suan Buak Haad

Insprierad av Bangkok Photographers Groups senaste fotovandring i en stor park i huvudstaden, gjorde jag en egen variant på hemmaplan.

Den populära Suan Buak Haad Park i sydvästra hörnet innanför vallgraven är populärt tillhåll bland lokalbefolkningen. För avkoppling, jogging och framför allt bollspelet sepak takraw. Där finns även redskap för gym, lekplats för barn och ett kafé.










Flickan, med bäste vännen Freedom, sken upp när hon såg fotografen.


Rena snurren.




08 oktober 2021

Doi Luang Chiang Dao - vilken dragningskraft!

Besten från berget är infångad, nu rör man sig man tryggt och säkert igen. Tror dock inte det är rätta innebörden, men fantasin kan ju få flöda . . .

Doi Luang Chiang Dao har alltid fascinerat mig. Tycker det berget är häftigare än Thailands högsta berg, Doi Inthanon. Denna gången var berget huvudsyften med besöket till Chiang Dao, snäppet större avsikt än resan fram och tillbaka.

En imponerande bergsformation, som är symbolen för Chiang Dao. Inte alls som att återse Alperna i Europa men lite grann som en minivariant av den känslan.
 
Nu åkte jag omkring och såg berget från olika håll och tider på dygnet.
Innan centrum vek jag först in till tjusiga Blue Café för lunch, redan där med fin utsikt mot berget. Därifrån fortsättning på småvägar, men när asfalt- och betongvägarna övergick till en gruskrater vände jag. Ville inte välta i det ödsliga partiet. Att en inföding elegant tog sig nerför hållande ett verktyg över axeln med en hand och andra handen på styret fick inte mitt mod att ändras.


 

På säkert underlag, tillbaka mot centrum.

Förra gången jag var här pågick nyårsfirande för Shan-folket (klicka till länk).
Nu vegatariska festivalen, i begränsad omfattning intill Wat Mae Ead.


Där pågick samtidigt betongläggning av utökad gårdsplan.
Den gamla mannen väntade på mer flytande grå betong
medans en flicka tittade på och flöt in i blå omgivning.


Nu hade jag förhopning att checka in på ett fint hotell med swimmingpool i utkanten av stan. Kom fram dit efter lite felkörning och fick beskedet att det var stängt 😖.

 

Berget i skymning/solnedgång, sett från Bypass vägen.



 

Istället blev det budgetvarianten Koko Home, ett fräscht och rent liten hotell nära centrum (med en vacker taklampa). 😀


Nästa morgon, en sväng till Chiang Dao Hot Spring (hade sett dess existens på Google map). Vägen dit varierade från stora pot holes, bra asfalt, betong och grusväg. Klockan åtta var jag framme och då var redan tre män där och njöt i varsitt bad av brunnsringar.  Och kunde skifta och svalka sig i klart rinnande bäckvatten intill.

Lummig omgivning vid de varma källorna.

Här fick jag också fullträffen med en kvinna som kom gåendes med sina vattenbyfflar.



Efter frukost på läckra Chiang Dao Hut nära grottan kollade jag upp ett annat, mer centralt  hotell med swimmingpool. Frågade pris och fick svar att det var fullbokat nästa natt. Hmmm, om det varit ledigt (fick ett bra reducerat pris) hade jag stannat en natt till. Det blir förstavalet en annan gång.

Innanför den mycket lurviga pälsen döljer sig huskatten på Chiang Dao Hut.

Azalea Resort hade varit en drömtillvaro, med fullbokat.

Det blev hemfärd. I stort sätt samma vägar som förra gången, snart två år sedan (se länken).
Fast med ett undantag, en utsvävning till avlägsna byn Mae Na eller Mae On Nai, dit man kommer på unnamed roads.
Bäst att komma dit fulltankad.

 

Vid lunchen på hemväg fick jag musik till maten. Jag frågade mannen om han kan spela på de instrumenten som hänger på väggen. Och det kunde han. Matstället, Horwiman Coffee Home, är ett riktigt rustikt, traditionellt och genuint  matställe vid Ban Mae Ho Phra längs Hw 1001 med inredning likt ett museum.




 

Text till ingressbilden.
Besten från berget är infångad, nu rör man sig man tryggt och säkert igen.
Tror dock inte det är rätta innebörden, men fantasin kan ju få flöda . . .