Sapa - världskända risterrasser och linbana

Staden Sapa är ett intressant resmål i sig. Med hotell, caféer och restauranger.

Men dess förlängning och omgivningar är än mer spännande.
Ett "måste" är den år 2016 öppnade linbanan till toppen av Fansipan, över 3.000 meters höjd över havet.
Och en klassiker är att besöka de storslagna risterrassodlingarna.

En eftermiddag tog jag linbanan till Fansipan. En hisnande start över dalen djupt under och upp, upp i bergen. Faktiskt lite skrämmande. Och uppe på toppen var jag feg som inte vågade gå trapporna ända upp till själva toppen. Kraftig vind och kyligt höll mig på behörigt avstånd från ytterkanterna, förutom ett tillfälle då jag klamrade mig fast i ett räcke och tog ett bild över bråddjupen på andra sidan linbanan. Efter kaffe ville jag snabbt ner igen.

Det mest fantastiska med färden tyckte jag var vyerna över risfälten i dalen närmast basstationen.

Linbanan är 6.3 kilometer lång, världens längsta nonstop 3-linor bana och har världens mesta höjdnivåskillnad, 1410 meter, mellan basen och toppen.


Nyligen öppnade en tågrälslinje från staden till linbanan,
kostnad 50.000 Vietnamesiska Dong,
linbanan tur o retur kostar 700.000 Dong.

Nådde toppen - med kameran.

 

Basstationen är också sevärd i sig.

Där byggs en vacker park och byggnaden mellan rälståget och linbanan är enorm.

Många nöjer sig med att komma hit och beskåda ett tempel och utsikten förstås.

Mer närkontakt med terrasserna

fick jag på en förmiddagstur med hyrd bil och chaufför.

Cirka 10 kilometer på skumpig, gropig grusväg (glad jag inte hyrde moped och körde själv).

Ingen trekking, men flera stopp längs huvudvägen och en sväng in i byn Ta Van.

SAPA, Vietnam - först dimma och råkallt.

 
Tredje gången gillt, i norra Vietnam, kom jag äntligen till Sapa. En stad i norra Vietnam nära gränsen till Kina. Mångskiftande i form av väder, terräng och minoritetsfolk.
Så skiftande att jag gör två inslag av resan. Först själva staden, med ankomst i totalt fuktiga dimmoln.

 
Resan från Hanoi, bekväm med Sapa Express. Cirka 6 timmar på mestadels motorväg. Sista delen, 34 km från Lao Cai, i bergigt landskap upp till 1500 meters höjd över havsnivå.




 

När jag letat upp hotellet i dimman, en promenad och kaffe innan jag "sökte skydd" i hotellrummet. Sikten varierade mellan 20-50 meter, en intressant iakttagelse men min förkylning kom som ett brev på posten (sviterna sitter fortfarande kvar).

 

 

 

Vädret blev bättre nästa dag och ett fantastiskt landskap öppnade sig. Många hotell, restauranger och caféer bjuder på magnifik utsikt. Mitt hotell tillhörde inte dem, men hade istället väldigt skön säng, dignande frukost (inkluderat) och "bästa lunchen i stan".

Som sagt många intryck. Här avtryck från intrycken i själva stan. 

Utflykt till risfält och Indokinas högsta berg i nästa bloginslag.

Hanoi april 2019 - delvis påträngande

Det är lätt att gå vilse

i Hanois' Old Quarters

- om man är noga med vart man ska gå.

Det var inte jag.

I tre dagar vandrade jag runt i detta myller av gator och smala gränder, genom gytter av gatuförsäljare, i hektisk trafik, på trottoarer som mest är till för parkering av motorcyklar, korsande gator genom virrvarr av trafikanter - allt på ett smidigt sätt. Några gånger behövde jag dock kolla kartan i mobilen för att hitta hem.

Sevärdheter i guideböcker hade jag ingen koll på. Upplevelserna i folkvimlet var tillräckligt för att fylla dessa dagarna, kombinerat med ett antal kafé- och restaurangbesök. Mycket av minnena är bevarade i kamerans minneskort, som blev ganska välfyllt, här ett urval;