IKONEN förklarad på utökad FOTO-promenad

Fiaten i Talad Noi, som blivit en IKON har fått sin förklaring.

Ägaren till bilen ställde den på nuvarande platsen för 30 år sedan, efter behov av reparation. Där var en bilverkstad på den tiden och faktiskt fortfarande är, men nu i mindre omfattning. Någon reparation blev dock inte av och bilen har stått kvar på samma plats ända sedan dess.

Förklaringen fick jag av en man som alldeles intill sålde chokladdryck, varm eller kall. På min fråga om han känner till bilen svarade han; -"det är min pappas bil".

Han berättade vidare att verkstadsbyggnaden är cirka 100 år gammal och bebodd, med renoverat innandöme.

 

Chokladen som han säljer kommer från San Kampaeng, Chiang Mai 

där den växer och skördas.

 

Nästan som att tiden stått stilla, eller i sköldpadda-fart.

Innan dess hade Kenneth och jag deltagit i Bangkok Photographers Photo walk i söndags. Vi missade kaféet för gemensamt kaffe och diskussion efter vandringen, men hittade ett annat trevligt ställe under en fräck taklampa.

 

Sedan gick jag på "andra passet". Tog Skytrain till Taksin Bridge vid floden. Promenerade till nästa pir där Chao Phraya express -båtarna stannar. Båttur några hållplatser och vandrade genom Talad Noi (med Fiat Ikonen och chokladen), Chinatown till Hua Lamphong för tunnelbana till hotellet.

 

Pråmar på floden.

Spegelbild? -Både och; helgparkering i rader.

 

BKK?

Lunch with a view,  Riverview Residence.

 

Och slutligen lite färgglad fotokonst av "Staty", Katt och vilande Soptunnor.

 

Pha Chor - Pre Historic Tourist attraction

Pha Chor bildades för tusental år sedan. Men bara de senaste 15-20 åren har de spektakulära klippformationerna blivit en stor sevärdhet, på smidigt avstånd, cirka 50 kilometer söder om Chiang Mai stad.

En grupp av sex svenskar och en thai besökte platsen i dag, torsdag 26 oktober.

Halvvägs dit möttes vid för fika hos gästvänliga San Pa Tong Homestay Vadee.

Dessförinnan hade jag ätit frukost på mysiga Homemade Corner Bake & Slow Bar.

Stärkta av kaffe och utlovad kanelbulle som blev nåt annat tilltugg hos Vadee satte vi fart. Nåja, jag fick försprång så vi kom fram samtidigt.

Avgift 100 baht och 20 för mc är inget att säga om, det är väldigt välordnat. Att det var hiskeligt brant och många trappsteg ner till själva attraktionen hade jag förträngt sedan mitt förra besök för drygt 10-tal år sedan.

Väl nere, en smal naturlig passage

som blir än smalare tills man är framme vid "PELARVÄGGEN".

Ban Wawi - Hisnande, läskig, spektakulär väg

"Drömvägen" till och över berget Wawi och byn med samma namn var bitvis äventyrlig i överkant, speciellt efter kaffestoppet vid KOJU CAFE.

 

Den vägen hade jag haft som mål ända sedan första cykelturen till Chiang Rai år 2004. Då fantiserade jag att cykla över det vilda området. Med facit ihand efter scooterturen är jag glad att det inte blev av, hade nog inte klarat cykla den sträckan ens i mina glans dagar.

Men tillbaka till scooterturen, som skedde 13-15 oktober (i år). 

För att undvika Highway 107 så mycket som möjligt tog jag lokalvägar, kort sträcka på Hw 1001, vidare på småvägar till Wat Ban Den. Det hade varit tjänstefel att inte stanna vid detta enormt stora tempelkomplexet, se dessa bildexempel.

 

Strax efter, oundviktigt ut på Hw 107 och lunch vid Himnam intill en checkpoint.

Leelawadee blomträd vid Himnam.

Doi Luang Chiang Dao i blickfånget.

 

Dags för nästa avstickare från stora vägen. En liten lokalväg jag kört tidigare fast åt andra hållet. Nu blev det helt galet, en lång omväg med åska och regn som hängde i luften. Blev avrådd att fortsätta en gång men kom fram, fullt iklädd regnställ och klarade mig från skyfallet som kom strax efter incheckning på en Resort i Chiang Dao.

(Så här beskrev jag den vägen år 2019, då motatt håll.)

Kul jämförelse, från exakt samma plats, nu och då (2019)

då det var festival i templet Wat Mae Ead.

Nästa dag, lördag, följde jag enbart Hw 107. 

Hade tänkt ta småvägar runt Chai Prakan men regnrisk skrinlade de planerna.

Det kändes ändå tryggt och bekvämt på stora vägen.

 

Stannade till för kaffe vid forna storheten Chiang Dao Hill Resort.

Kaffet var gott men för övrigt ser det nästan spökligt ut.

 

 

Thaton (Mae Ai), med båttrafiken till Chiang Rai, blev nästa övernattning.

 

Munknoviser och dek Wat 

samt utsikt över bron och floden Kok, med båttrafiken.

 

 

 

Så, äntligen framme vid utflyktens höjdpunkt.

Lite spänd och med fulltankat fordon

kom jag snart över floden Kok och Bergochdalbanan

cirka 70 kilometer på väg 3037 låg framför.

Stannade ofta till och bara tittade på utsikten. Vid en bananplantering intill vägkanten hörde jag ett rasslande hackande ljud. En bonde höll på och rensade runt stammarna på bananträden.

 

Nivåerna skiftar ideligen mellan 600 och som högst 1000 möh med branta och kurviga backar.

Fram till själva byn Wawi och fina KOJU CAFE ännu inget regn. Men en kraftig skur vid kaféet sinkade mig nästan en timma. Kvinnan som serverade berättade att för fem år sedan fanns cirka 40 hus i byn, som nu vuxit till över 100.

Regnet dämpade min redan långsamma framfart. Det förblev visserligen uppehåll resten av dagen, men regn sedan även i går hade gjort vägbanan vattenfylld och hal efter nerspolade tjocka lager sand och jord på flera ställen. Däremellan också fina avsnitt med härlig utsikt.

Det stora regnmolmen efter kaffet låg länge framför och "bromsade" farten ytterligare.

 

Därför tog jag ett stopp för isté och frågade samtidigt om en genväg till Doi Chang. Väldigt kuperat, blev det korta svaret.

Grundplanen var annars att ta just den genvägen, men den större vägen, 3037, fram till Mae Suai och Hw 118 var tillräckligt riskabel så jag blev kvar på den.

Funderade ett tag att åka de 150 kilometerna direkt hem men med redan 80 km i kroppen tog förnuftet överhanden och jag körde scooterutflyktens sista 50 km till Chiang Rai, för övernattning.

På måndag buss hem till Chiang Mai.

 "Frimärke" på scootern så den kommer med Posten efter några dagar.