Vägens riddare - rattens mästare. Sämsta väg - bästa hjälp.

Utflykt igen. I söndags, med Bengts bil. Transportsträcka till Chiang Dao. Sedan började äventyret.
På slingriga vägar till avlägsna platser genom våldsamt kuperade djungelområden. I trakter som gränsar till Myanmar (Burma). Förutom thai även bebott av Lisu- Lahu- och Shanfolk. Högsta punkten var 1.356 meter över havet.
En runda som jag delvis åkt tidigare men för Bengt mest jungfruliga marker. Vid en tidigare resa hade jag frågat om vägens beskaffenhet mellan två byar och fått till svar att den nu förtiden är i gott skick.
Så var inte fallet!

Men först delen till Wiang Haeng och Piang Luang, väg 1322. Med höjder, kurvor och utsikt väl i klass med Mae Hong Song rundan fast på delvis smalare väg.

Skogsandarna får sitt i små andehus.

Ungefär halvvägs till Wiang Haeng har Lisu en rastplats

med försäljning och frukt och grönsaker samt kafé och matservering.

Vi började lela matservering i första byn men hittade "smultronstället" i Piang Luang.

En Resort med kafé och matservering, meny på engelska och trevlig personal.

 Utsikt från lunchstället.

Strax efter lunch, tvärnit med bilen.

Ingen skada eller olycka utan ett gyllene fototillfälle.

Mycket värre än sträckan till lunchstället.
Sedan tillbaka en kilometer och ut i den okända delen av väg 1178.
-Det här ser ju bra ut, fast vi hade inte mött någon bil de första tjugo kilometerna. Men så tre fordon nästan samtidigt, varav en Porsche(!). Betryggande tänkte vi.
Strax därefter blev det stopp! "Vägen" hade "försvunnit". Kvar var några djupa fåror i gruset, sådana som bara kan skapas av kraftiga regn.
När vi var ute och rekade kom en man på moped fram. Han blev räddningen. Efter lite snack på thai och teckenspråk erbjöd han sig att ratta bilen förbi det värsta området. Erbjuden ersättning vägrade han att ta emot.
Sedan guidade han sakta framför bilen och visade bäst sätt att undvika de djupa groparna och fårorna fram till fast mark efter två kilometer. Vid en by lite längre fram stannade han och Bengt kunde till slut handgripligt ge honom den rättmätiga ersättningen.

Lite skärrade och mycket glada fortsatte vi genom det okända. Där även fortsättningsvis delar av vägens underlag hade mycket mer att önska.
Framme vid korsningen till Arunathai kändes det bekant och tryggt igen.

Kurvkarta från bilens gps, med helt annan innebörd än orienterings redskap i skogen.