Ban Wawi - Hisnande, läskig, spektakulär väg

"Drömvägen" till och över berget Wawi och byn med samma namn var bitvis äventyrlig i överkant, speciellt efter kaffestoppet vid KOJU CAFE.

 

Den vägen hade jag haft som mål ända sedan första cykelturen till Chiang Rai år 2004. Då fantiserade jag att cykla över det vilda området. Med facit ihand efter scooterturen är jag glad att det inte blev av, hade nog inte klarat cykla den sträckan ens i mina glans dagar.

Men tillbaka till scooterturen, som skedde 13-15 oktober (i år). 

För att undvika Highway 107 så mycket som möjligt tog jag lokalvägar, kort sträcka på Hw 1001, vidare på småvägar till Wat Ban Den. Det hade varit tjänstefel att inte stanna vid detta enormt stora tempelkomplexet, se dessa bildexempel.

 

Strax efter, oundviktigt ut på Hw 107 och lunch vid Himnam intill en checkpoint.

Leelawadee blomträd vid Himnam.

Doi Luang Chiang Dao i blickfånget.

 

Dags för nästa avstickare från stora vägen. En liten lokalväg jag kört tidigare fast åt andra hållet. Nu blev det helt galet, en lång omväg med åska och regn som hängde i luften. Blev avrådd att fortsätta en gång men kom fram, fullt iklädd regnställ och klarade mig från skyfallet som kom strax efter incheckning på en Resort i Chiang Dao.

(Så här beskrev jag den vägen år 2019, då motatt håll.)

Kul jämförelse, från exakt samma plats, nu och då (2019)

då det var festival i templet Wat Mae Ead.

Nästa dag, lördag, följde jag enbart Hw 107. 

Hade tänkt ta småvägar runt Chai Prakan men regnrisk skrinlade de planerna.

Det kändes ändå tryggt och bekvämt på stora vägen.

 

Stannade till för kaffe vid forna storheten Chiang Dao Hill Resort.

Kaffet var gott men för övrigt ser det nästan spökligt ut.

 

 

Thaton (Mae Ai), med båttrafiken till Chiang Rai, blev nästa övernattning.

 

Munknoviser och dek Wat 

samt utsikt över bron och floden Kok, med båttrafiken.

 

 

 

Så, äntligen framme vid utflyktens höjdpunkt.

Lite spänd och med fulltankat fordon

kom jag snart över floden Kok och Bergochdalbanan

cirka 70 kilometer på väg 3037 låg framför.

Stannade ofta till och bara tittade på utsikten. Vid en bananplantering intill vägkanten hörde jag ett rasslande hackande ljud. En bonde höll på och rensade runt stammarna på bananträden.

 

Nivåerna skiftar ideligen mellan 600 och som högst 1000 möh med branta och kurviga backar.

Fram till själva byn Wawi och fina KOJU CAFE ännu inget regn. Men en kraftig skur vid kaféet sinkade mig nästan en timma. Kvinnan som serverade berättade att för fem år sedan fanns cirka 40 hus i byn, som nu vuxit till över 100.

Regnet dämpade min redan långsamma framfart. Det förblev visserligen uppehåll resten av dagen, men regn sedan även i går hade gjort vägbanan vattenfylld och hal efter nerspolade tjocka lager sand och jord på flera ställen. Däremellan också fina avsnitt med härlig utsikt.

Det stora regnmolmen efter kaffet låg länge framför och "bromsade" farten ytterligare.

 

Därför tog jag ett stopp för isté och frågade samtidigt om en genväg till Doi Chang. Väldigt kuperat, blev det korta svaret.

Grundplanen var annars att ta just den genvägen, men den större vägen, 3037, fram till Mae Suai och Hw 118 var tillräckligt riskabel så jag blev kvar på den.

Funderade ett tag att åka de 150 kilometerna direkt hem men med redan 80 km i kroppen tog förnuftet överhanden och jag körde scooterutflyktens sista 50 km till Chiang Rai, för övernattning.

På måndag buss hem till Chiang Mai.

 "Frimärke" på scootern så den kommer med Posten efter några dagar.