Både resan och själva tempelområdet var väl värt den cirka 50 km långa scooterturen dit. Och något längre tillbaka, på små omvägar för att undvika snabbrusande trafik.
Kompisar hade varit där förut och berättat hur fint det är. Men inget om att vägen var så våldsamt brant. Det blev en spännande hisnande färd genom serpentinkurvor och på smala åsar där man kunde ana dalgångar hundratals meter nedanför. Allt som allt en underbar tur.
Först frukost vid läckra Blue Café, Mae Rim.
In på genvägen till vägen som går till Pai och Mae Hong Son.
Kolla först risfälten som har leriga förra gången.
Kolla först risfälten som har leriga förra gången.
Efter ca 17 km på den vägen, 18 hiskeliga km till templet.
Stannade till vid ett annat tempel, där jag träffade en vitklädd kvinna.
En engelskspråkig thailändsk nunna från Köln, Tyskland(!), som gillade hundarnas sällskap.
 |
| Hundvalpar vid första templet. |
 |
 |
| Bra betongväg hela sträckan, men ruggigt kuperat. |
Framme, första synen visade sig vara ett nybygge i området.
Bonuslön för mödan, ett café och restaurang.
Men ett kraftigt åskregn höll på att omkullkasta planerna.
Regnet gick över på en kvart och jag såg det gamla templet, dock inte Buddhas omtalade fotspår.
 |
| Hej då, portalen vid nya tempelområdet. |
De 18 km tillbaka på betongvägen tog 1 timma ! Visserligen med två fotostopp, men långsamt gick det.
Nere på slätten korsade jag Highway 107 ( med en u-sväng),
likaså med Highway 1001 till småvägar via MaeJo Universitet och floden Ping.
 |
| Innan Mae Jo dök denna naturfenometet upp. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar