I år flög jag direkt till Krabi med tanke att fortsätta dit intuitionen styrde. Av tre onda företeelser skulle jag slippa den dåliga luften och värmen som övergått i hetta. Coronaviruset visste jag låg där och lurpassade, det hade i liten omfattning redan kommit till Thailand. Men drygt en vecka efter min ankomst till Krabi slog sjukdomen till med ett järngrepp i landet. Varningar om indragna transporter och flera andra restriktioner duggade tätt. En kamrat från Bangkok kom på besök och det gav en ingivelse att åka till Koh Lanta, men magkänslan visade annat. Så här skrev jag vid hemkomsten eftr det abrupta avbrottet:
"Jag hade mycket hellre varit kvar söderut och åkt vidare till (av)bokad Resort på Koh Lanta. Men med rådande osäkerhet om transporter och utevistelse-begränsningar för min ålder tog jag första bästa flyg hem till dåliga luften, men tryggare förhållanden, i min provins Chiang Mai. Speciellt tråkigt att avbryta resan till Koh Lanta dit jag hade haft sällskap med en kompis från Bangkok, som valde att fortsätta resan till ön.
Lättnaden över att komma hem övergick i vemod då jag såg de öde gatorna på kvällen. Det mesta är stängt i stan, för de restauranger som har öppet gäller bara Take Away. Samtidigt rörd över hur snabbt samhället anpassat sig till situationen, med feberscanning vid matvaruhus och utresa flyg (tror också långfärdsbuss och tåg). Och obligatorisk handtvätt med sprit vid alla offentliga inrättningar och affärer. Samt skyltar med Social distancing i köer och vänthallar. Alla tåg och långfärdsbussar säljer bara platser till 50%, alltså varannan plats.
Och det viktiga bruket att ha ANSIKTSMASK för att, vid egen omedveten smitta, inte överföra den till andra och för egen del inte föra ev smitta på händer vidare i mun och näsa. Här tittar folk snett på dem som inte bär mask."
Här lite bildmateriel av vad jag hann uppleva i Krabi och Ao Nang.
Först Koh Klong, en ö i floddeltat, till 100% bebodd av muslimer.
Enda fordonen på ön är motorcyklar, som transporteras i skylleltrafik från fastlandet.
Uj uj så många bilder det blev.
Det får räcka för detta inslaget. Fortsättning följer. . .