Mae Hong Son loop igen

"Tredje gången gillt". Första trippen med cykel(!). Två gånger med bil varav den senaste nu i veckan.

Det som var "gillt" var att nu blev fotografering huvudändamålet med resan. Med flera intressanta händelser som resultat.

Vattenbufflar svalkade sig i en lerpöl alldeles intill Highway 1095 upp mot Pai.

 

Loopen inkluderande Mae Sariang är nog den mest spridda uppfattningen. Men då missar man ett mycket spektakulärt och den mest kurvrika avsnittet, väg 1263, från Khun Yuam mot Doi Inthanon (varianten på mina tre tillfällen).

 

Karta från Cat Motors Chiang Mai.

 

Vid utsiktspunkter ser man några av de 1800 kurvorna.

 Lunch i Pang Mapha och vibrant folkliv vid vägkanten.

Fyra kvinnor från Bangkok hade chartrat en songthew från Chiang Mai, inredd till liggplatser. Baan Rak Thai och teodlingarna där var deras mål.

Några kurvor och fina vyer senare kom vi, Bengt och jag, fram till provinshuvudstaden Mae Hong Son.

Märkligt nog inga bilder från staden (där vi övernattade), men en liten festival bland Shan-folk från Myanmar räddade bildskörden. (Ibland är innehåll bättre än fotokvalitet.)

Kafébild från MHS avrundar det stoppet.

Utsiktspunkt mot Khun Yuam och tedrickande franska turister tar vid.

 

Liksom Pai blev Khun Yuam världshus förbi. Men halvvägs till nästa stad en riktigt kul grej. "Arbetskraft som växer på stolpar" som en person sa (fast på engelska) om bilderna.

Till skillnad mot raserade kraftledningsstolpar efter kraftiga regn var detta ordinarie underhåll. Effektfullt fotografiskt sett.

Taget i motljus.

 

Solbelysta. Här ses fem stolpgubbar. Det "växte" sammanlagt sju stolpgubbar.

Höjdskillnader mest mellan 600 och 1400 möh. Något som förvånade mig var dock att  staden Mae Hong Son ligger lägre än staden Chiang Mai, 200 respektive 310 meter över havet.

Andra natten spenderade vi i Mae Chaem.

En liten trevlig stad känd för vävprodukter (cotton weaving) men mest för produktion av majs (corn), se artikel ur Wikipedia;

Economy

The district is a major producer of maize (corn). Some 170,000 rai (27,200 hectares) of the district are devoted to corn cultivation. Another 50,000 rai (8,000 hectares) are planted in rice. Mae Chaem's reliance on corn monoculture has created three problems: farmers are heavily indebted due to the cost of corn crop inputs (seed, fertilisers, other agricultural chemicals); corn waste totals 90,000 tonnes per year. Half the waste is reprocessed as fertiliser, wood pellets, and animal feed, but the other half is burned in the open, contributing to Chiang Mai's spring air pollution; finally, due to the district's high elevation upstream of the Ping River, sediment from soil erosion has drifted down 272 kilometres to Bhumibol Dam— Thailand's largest hydroelectric power plant—shortening its lifespan. This last issue in particular has prompted the Electricity Generating Authority of Thailand (EGAT), to create a program called "Energy for All". It envisions community-owned power generation from renewable resources. In Mae Chaem, the power project plans to use corn waste. EGAT has identified two district sites for the first-phase power plants. Each will have a capacity of one megawatt each. The two power plants will cost roughly 120 million baht each, with the initial electricity to be generated by 2022. Besides ending the open burning of corn residues, the project will provide power to the 70 Mae Chaem villages that have no electricity as of 2019. To eliminate soil erosion, corn monoculture is to be abandoned. The Energy Ministry will help locals to grow other plants such as giant acacia and bamboo to serve as biomass for the power plants.

 

Uppsamling av rester från majs.

En mer tilltalande del, i alla fall fotografiskt, är risodlingarna.

Här ett reportage från 2021.

 

Hej då för nu 👀🙏

Bildtack till Bengt.