Stövlar på i risfälten. Wow kafé. Cykelstig.

Tack vare system för vattenreglering kan man odla och skörda ris i norra och centrala Thailand två och på vissa platser tre gånger per år. Nordöstra delen av landet, Isaan, däremot, måste man förlita sig regnperioden och bara en årlig skörd.

Alldeles i utkanten av Chiang Mai city är man i full gång med plantering sedan mitten av januari. De skirt gröna babyplantorna kapas, buntas och planteras om i rader med givna avstånd. Till det behövs stor mankraft, övervägande delen kvinnor. Och även här tar man hjälp av gästarbetare från Myanmar, de känns igen på den mot solen skyddande färgen i ansiktet.

Min cykeltur i lördags hade som mål ett kafé som jag hittat på Google map och som såg intressant ut. Och det var det! En riktig Wow-känsla vid första anblicken av ett "Hobbit-hus", vidare smakfull inredning i retro-stil, i kombination med Tattoo atelje(!) och sist men inte minst utsikt över risfält.

Stövlar på.

Innan kaffet såg jag risplantering. Arbetarna hade precis haft lunchpaus och drog på sig sina sjumilastövlar igen.

Cykelbana.

Från utsikten vid kaffet hade jag sett mopeder körande på andra sidan risfälten. "Är det möjligen där jag cyklade för ett tag sedan?" undrade jag. Tog en koll på kartan och jovisst. Fortsatte den "stora" byvägen och svängde vänster ut på den helt underbara "cykelstigen" som jag upptäckte för inte så länge sedan. Den 30 december närmare bestämt säger klickbara blåa länken.

Nu cyklade jag motsatt håll.

Cykel- och gångstigen är helt nygjort. Inskriptionen visar 26 december 2563, dvs 2020. Alltså bara fyra dagar innan jag upptäckte den (se/klicka på blåmarkerade länken ovan). Måste erkänna att vid ett smalt avsnitt, utan räcken, gick jag och ledde fram cykeln. På ett annat ställe finns bevarade fartdämpande träd, som väl kan fungera som fildelning thai style.

Inte tänkt som tävlingsbana för cyklister.

En missräkning dock. Undergången vid en starkt trafikerad billed var fylld med vatten.

Risodlingarna kräver vatten, som nu fylls från reservoarer norrifrån. Men av någon anledning fylls undergången lika mycket, hmmm. Läcka? Ingenjörsfel? Jag blev i alla fall avrådd att gå under och fick korsa stora bilvägen, Highway 121, yttre ringvägen.

 

Efter KOM kom jag till en Hmong by.

Med risk att inte hinna till lunchen hos Praw Plean, som stänger klockan 16, fortsatte jag på tänkte omvägen till en avlägsen bosättning med bergsfolket Hmong. På en likaledes avlägsen väg. Strax innan KOM, King Of Mountain (som är känd beteckning hos cyklister) längs Samoengvägen, först ett stopp för utsikt över Hobbit byn.

 

 

Vid KOM går en väg till vänster.

De första 2-3 kilometerna helt utan begyggelse innan odlingar och några små byar med Hmong folk.

Den rödbruna jorden sätter sina spår.

Bananbladen och mycket annat i omgivningen ser rostiga ut.

Spillvatten hjälper tillfälligt att binda sanden.

Inte mycket aktivitet på fälten, kanske berodde det på att nu var det mitt på dagen.

Men de höll på med handarbete och i nästa lilla by en samling efter just avslutat möte.

Vid apelsinodlingen var det aktivitet med skyddande nät mot damm.

Om cirka 20 dagar skulle frukterna vara mogna sa mannen.

Fick Italien längtan då jag såg dessa Toscana liknande kullarna.

Ut på stora Samoengvägen igen, ytterligare "försenad" så när jag svängde av och upp den slingrande vägen (som nu är omgjord och nyasfalterad) till Gömda dalen var klockan fyra och Steak burger med potatismos fick bli en annan gång. Kvar i bakhuvudet hade jag ändå de goda bakverken på Baan Pie Charin som blev energipåfyllning tills mat senare på kvällen hemmavid.

Kramgo elefant vid djungelcafé.

Kvart över elva lämnade jag staden i tisdags för en scooterrunda upp i bergen och tänkte komma lagom till Praw Plean, Gömda dalen, för lunch. Det blev inte så. Först skulle jag åka en runda till en avlägsen bergsby med Hmong folk. På väg dit blev jag nyfiken på, och fördröjd vid, en Elephant Camp, Elefin Farm and Café. Vid tidigare turer har jag sett skyltarna men aldrig svängt upp till platsen - förrän nu.

Vilken överraskning! Där den slingriga smala vägen tog slut och elefanterna höll till finns ett tjusigt kafé. Free entry och Expats are welcome står det på banderoller längs stora Samoengvägen. Ja, det ligger utefter väg 1269 mellan Hang Dong och Samoeng. Patara Elephant Camp har funnits i 17 år, men själva caféet öppnade för två månader sedan. Efter kaffet och brownie gick jag upp till elefanterna, eller rättare sagt de kom ner mot mig, ledda av en mahoud.

Först en mamma med unge. Sedan ytterligare en hona, som var väldigt närgången. Den elefanten vill krama folk så gå närmare sa elefantskötaren, ännu närmare. Han fick min mobilkamera och förevigade kontakten, En härlig känsla med min hand på elefantens mjuka snabel, som tog mig runt midjan.

Efefantskötarna, mahoud, är Karen. Han jag pratade engelska med hade lärt det språket av turister på farmen. Det är kallt här uppe i bergstrakterna speciellt på nätterna sa han, men vi värmer oss med whisky och filtar sa han vidare.

En upplevelser utöver det vanliga. Och äventuret fortsatte till nämnda bergsby. Mer om det i nästa Blogginlägg . . .

 

En elefant var skadad och ville inte ha sällskap.