Kinesiska festivalen, fest för inbjudna.

Teatern med de pampiga dräkterna verkar köra varje kväll. Att det en kväll var specialarrangemang för prominenta gäster bekom dem inte. Parallellt, snett över gatan, underhölls  vip-gäster med musik, dans, lejon-akrobater och mat givetvis.

Givmilda gäster matar de showande lejonen med pengar.



MANNEN I MITTEN med flera kunde från gatan se "uppvärmningen".

En aktör från teatergruppen instruerar(?) en ung fotoelev?

Mellanstick. Ris, Ros och Lugn.

Först ett tack för de intressanta kommentarer som trillar in.
Dock har det börjat komma de mest ovidkommande kommentarerna också, likt denna:

"First of all I want tο say great blog!

I had a quick question whіch I'd like to ask if you don't mind.

I waѕ curіous to find out how yоu center
yourself and clear your thoughts before ωrіting.
І hаve had a tоugh time cleаring my thoughts in getting my thoughts out thеrе.
I truly do take pleasure in writing hoωever it just
sеems like the first 10 to 15 minutеs агe wastеd simply just trying to figure out how to begin.
Anу suggeѕtіons or tips? Kudos!

Here is my blog post;. . ."

För ett tag sedan hade en bloggkollega fått något liknande. Hon hade svarat; Goddag Yxskaft!
Jag fortsätter på det temat och betackar mig för mer sådana knäppskallars rabbakalja med A´jö Yxskaft! Kommentarer enligt ovan verkar sammanträffa med en artikel för över två år sedan. Jag har nu ändrat rubriken på det inlägget, får se om det hjälper.
Likaså sammanträffar det med ett stort ökat antal besökare från Frankrike!!! Arrivederci NOT, France.

. . .

Chiang Mai FC har börjat säsongen med två vinster. Första hemmamatchen missade jag pga kollition med vintersport på tv och kinesisk festival. Men hittade en härlig filmsnutt, som också visar hur lugnt och sansat det kan vara med bengaliska eldar på läktaren.
http://www.youtube.com/embed/4Tsovs3La_c?feature=player_embedded
De blåvita fanorna (och spelet) ses med fördel i fullskärm.




. . .

Fridfull måndag.
Det var Makha Bucha Day. En stor religiös högtid, med tusentals rättrogna thailändare som vandrade tre varv runt sina respektive favorittempel, med lotusblommor, rökelser och ljus. Och alla nöjesbarer stängda, det råder förbud att sälja alkohol under dessa religiösa dagar. Fast vissa etablerade restauranger serverade i alla fall öl och vin.

Det lilla templet Wat Phan Tao, intill Chedi Luang, hade ett av sina vackra arrangemang med ljusmarschaller och meditation.

Praktfull Kinesisk Festival

Datumen kan jag läsa.

Det var när jag skulle kolla min postbox som jag först märkte att det var något på gång.
Vägen avstängd för trafik, Röda lyktor, en massa matstånd, uppbyggnad av en scen, rökelser i tillfällig festplats och i gammalt kinesiskt tempel.




Jag kom tillbaka vid skymningen och fick se en slags teater med färggranna dräkter och ansiktsmålningar som såg ut som masker. Ett färgsprakande skådespel.
Vad det handlade har jag inte fått helt klart för mig, men någon slags födelsedagsfirande tror jag det är, kopplat till det lilla kinesiska templet intill Flower Market, Praisani road (fortsättning av Charoen Prathet road). Det pågår till den 27 februari.


 

 

Shopping vid Flower Market pågick som vanligt. Kunder kalkylerar med händer och elektronik.

Röksignaler vid tillfällig festivalplats.

Kinesiska lycko(?)blommor.

 

 

 

 

Det svarta och vita inslaget från statyerna i templet återkom i teatern.

Behöver "hålla masken", ingen mask att gömma sig bakom.

Del av templet, som var anledningen till festen.

 

Rehabilitering. McKean Center.

Bröt lårbenet.
Det hände som en singelolycka på en gropig grusväg. Tre cyklister (jag var inte med vid det tillfället) var på en utflykt, ledda in på småvägar med hjälp av GPS. Helt plötsligt bara det vinglade till för en av dem. Han föll handlöst i marken. Extra olyckligt var att han inte hann få foten ur clipsen i pedalerna. Han kom snabbt till sjukhus, i en pickup av förbipasserade.
Efter en veckan väntetid blev han opererat. Och några dagar därefter kom han till ett rehabiliterings-center.

"Hade det inte varit för den f-bannade gps:en hade det aldrig hänt".
Gps kan vara bra till mycket, men i detta fallet visade den ett alltför finmaskigt vägnät, som man nog inte hade gett sig in i utan att veta att vägen var passerbar. Det gav han uttryck för (enligt rubriken) vid mitt besök i måndags hos McKean Rehabilitation Center (artikel i lokalt magasin). Att han är över 80 år kan man inte tro, men att återkomma på nya 100 km cykelturer, som han med lätthet nyligen genomfört, ligger nog avlägset, om alls möjligt. Men man vet aldrig, han har en järnvilja att "komma tillbaka".

Detta Rehab-centret har en lång historia. I början användes det till hem och vård för leprasjuka. En amerikansk missionär hamnade här och fick år 1907 tillstånd av Chiang Mai's dåtida härskare att uppföra detta center. Som ligger på en ö, skapad av en grävd kanal från floden Ping, cirka 10 km söder om centrum.
Om du inte redan klickat på markerade ovan, så gör det här, och klicka vidare på allt från tidigaste historien, lepratiden, förändring, utveckling, nutid och framtida vision. Text i deras hemsida både på thai och engelska. Bland annat finns att läsa om vilda vita elefanters tillhåll och Kungaparets och Kronprinsens besök.

En del äldre byggnader används ännu som bostäder. Det stora området är väldigt lummigt med höga träd som ger behaglig skugga. 

 

Den toppmoderna nya anläggningen Dok Kaew Garden, färdigtställd 2009.

 

Gravkollektiv funnet, Vallgott.

För drygt tre veckor sedan cyklade jag ut och runt Mae Rim och såg då ett bygge av en fontän. Konstnären var den mannen med Buffalobilen och bälte av buffalotänder (som var med  bland bloggbilder den 19 januari). Då fick jag reda på att det skulle bli en stor och pampig invigning den 16 februari.

Alltså cyklade jag dit igår igen. På chans, av erfarenhet vet jag att ceremonier brukar äga rum tidig morgon eller kvällstid. Mycket riktigt, vid tolvtiden var där bara lite ströfolk i görningen. Klockan tre skulle det börja, bay saam mong, sa en kvinna. Det passade bra att åka till ett favvoställe för lunch, Baan Suan Mae Rim, vid Highway 107 norr om Mae Rim. Vid tre-tiden var jag tillbaka. Lite mer folk i rörelse och några som övade på sina gamla instrument. Intill såg jag en stor scen med gigantiska högtalare och en arena för thaiboxning. Förstod att det skulle bli en sen kvällsföreställning och fortsatte en liten väg upp mot skogen.

Och där fick jag se den. En enda stor ensligt belägen kinesisk grav. Kanske en sådan som skulle kunna vara ett gravkollektiv som Vallgott spånade om i en kommentar nyligen. Vackert belägen med stor öppen mark framtill och en ridå av bambuskog mot skogsbrynet.

Men att hamna där kräver nog mycket omständig kineseri i betydelsen petighet med (meningslösa) regler och bestämmelser.

"Kolektivgraven" från ovan.

Intill finns också en förmak att vila vid på prov?

 

När jag återvände till vad jag trodde var invigning av fontänen fick jag reda på att det gällde en ny Viharn. Där, vid mitt förra besök, en man hade vilat, sovande med huvudet mot en målarburk (han var borta nu).

I husen runtomkring samlades folk i familjegruppen och förberedde att komma med pengagåvor till templet. 

 

 

 

 

På hemväg stannade jag till vid Wavee Coffee och Tita Gallery, Mae Rim för iskaffe och Panacotta.

 

Sa Paper Festival by night.

Jag vill ogärna cykla långa sträckor utanför stadskärnan i mörker. Men jag ville gärna se festivalen så jag trotsade hjärnan och följde hjärtat, det var ju den dagen. Och såg utställningen och paraden ur lite specialvinklar.

Sa Paper eller Mulberry papper är tillverkat av bark som skördats från Mulberry träd i avlägsna områden i norr av byborna och hilltribes.
Det kan ta en hel dag för en person att skörda så det blir 5 kilo god kvalitet tvättad och torkad bark.

För tre år sedan gick söndagsturen med Chiang Mai Bicycle Club till denna festival. Då gjorde jag ett reportage om tillverkningen (klicka).

Paraden utgick från vägkorsningen söder om Bo Sang.

Bokstäverna på plats (jfr förra inlägget). Levande utsmyckningen likaså.

 

Det var inte lätt att hitta motiv utan hjärtan. Papperssvan, modell stor, var ett undantag.

 

Paraden nådde Ton Pao i mörker. Lång väntan innan upplösning. Det var "viktiga" invignings-tal vid VIP-läktaren.

Ovanligt med moln vid denna årstiden. De passade bra in i temat vid skymningen.

"Romantisk" cykeltur nio till sex.

Bara ett klarläggande med en gång; jag startade cyklingen kl 9 och kom hem klockan 6. Och romantiken (i rubriken) är till för att locka läsare som gillar så´nt.

Det började med att asfalten blommade. På en kanalväg söder om Mae Jo.  De blommor som inte blev överkörda och tillplattade plockades upp avbladades. Ståndarstängerna, sedan dess knappar avlägsnats, samlar man in och använder till matlagning, jämförbart med nudlar sade en samlarkvina till mig.






















En blomma plockade jag upp och tog med till lunchstället Coffee Jack. Och gav till frun, som blev överförtjust. Medans jag åt nudelsoppa hade de fixat in bilder i deras Facebook.

Jag var långt ifrån allfartsvägar och blev nyfiken på en fin skylt till Soulmates Retreat. En grusväg ledde sista biten fram.
Till ett fantastiskt vackert ställe, med lyxiga rum och hänförande utsikt. Definitivt något för romantiker.

All eventuell romantik har nog upphört vid denna avlägsna kinesiska begravningsplatsen. Vackert belägen dock, nära skog och berg.
Och praktisk; inga blommor och annat som behöver vattnas och annan skötsel.

Nu var jag nära Mae Kuang Dam, som vi cyklade till i december, men denna gången ville jag ut mot och korsa stora Highway 118. Kunde dock inte motstå att stanna för potatissallad och iscappuchino vid ett nyöppnat café. Och tur var det. Då jag sa att jag skulle fortsätta mot Doi Saket sa ägaren att det är åt andra hållet! Lätt att bli vilsen i okända områden.

Efter en annan kanalväg, genom risodlingar och små byar kom jag så småningom fram till byn Tonpao. Och där rustas det för romantik i kvadrat. På torsdag den 14 februari, vid 17-tiden, har man där en parad som startar en fyra dagar lång Sa Paper Festival. Den tionde i ordningen.

 

Ormens år har börjat.

Kinesiska nyåret firas världen över. Förutom i fastlandet Kina även i övriga asiatiska länder med stor population kineser samt dessutom i Chinatowns i många andra länder. 

Kina har ingen egen tideräkning utöver att det är år 2013. Men utanför Kina har olika forskare kommit fram till att det är år 4711, 4710 eller år 4650 i Kina, beräknat efter tiden då the Yellow Emperor regerade.

Snälla ormar på en t-shirt.

Lejondansen är obligatorisk i kinesiskt firande.

Enligt Chinese Lunar Calender

är det i år Ormens år. Hugaligen, jag som är omåttligt rädd för ormar.

Och så är jag född i hundens år

(är hundrädd också). Kanske det bådar gott i alla fall. Hundar håller ju bort ormar . . .

Chiang Mai har en stor andel kineser och ett eget litet Chinatown, där festligheterna äger rum. Vid Warorot Market eller Kad Luang (byggd 1910). Bilderna är därifrån.

 

Som kuriosa, några rättesnören enligt kinesisk tro. Vad du ska äta under det nya året:
¤ Ät banan och det innebär att du kommer att bli rik.   ¤ Apple: fred.  ¤ Kinesisk päron: lycka.
¤ Apelsin: hitta guld.   ¤ Druvor: välstånd.

Tja, varför inte. Frukt är både nyttigt och gott. Å så kan man bli rik och lycklig också, fredligt.