Varför Thai sörjer (så mycket)

Att Kung Bhumibol sörjs kolossalt mycket ger artikeln i Bangkok Post sin syn på.

Utdrag översatt till svenska för er som inte läser hela artikeln:

Thailand är en "kodad" plats där vad du ser ibland inte är vad du får.
Landet kan studeras och läras om genom böcker och tidningar, men landet kan bara riktigt förstås genom att vara där bland thailändare. Denna kod innebär, till exempel, att thailändare från akademiker och bönder till leverantörer av alla slag kan kliva ut på gatorna och, med mycket få undantag, hitta personer med samma tro om deras kung. Lite behöver sägas. De vet bara det.

Thai sympatiserade när de såg honom inte leende. Han log inte så mycket så att de kunde le desto mer.

Vissa kommer att säga att Kungens ställning var iscensatt för makt och prestige, att det var en stor hjärntvätt från indoktrinering och socialisering i skolor och på gator, förstärkt av lagen.
Men Thailämdare är inte dumma. Om mannen inte hade skött sitt jobb så bra, om han inte hade brytt sig så mycket för så länge, om han inte hade lett landet genom dessa tuffa årtionden och aktiverat den ekonomiska utvecklingen i processen, skulle ingen propaganda i världen ha hjälpt.

Detta är anledningen till att thailändarna gråter för sin kung.

 

Svart eller svart, mycket att välja mellan.

Fast på en del håll tar svart tyg och svarta kläder slut.

Frivilliga hjälper till att färga kläder svart.

Alternativt bärs enbart svart färgband.

Påfallande många västerlänningar, turister som fastboende, bär också sorgkläder.
Svart, vitt eller med svenska mått lagom grått.

Frivilliga färgar kläder vid Silvertemplet. 

Färgknopparna blir svarta vid ett slumområde intill Mae Kha Canal.