Kvar i Hua Hin - förkyld.

Inget kul. Lagom till ankomsten till Hua Hin blev jag förkyld. Matt, hängig och orkeslös. Det skulle bara bli ett avstamp (eller avtramp) för vidare cykling, men nu har jag varit här tre dagar och lär väl bli kvar ett par dagar till. Trolig orsak är växlingarna mellan luftkonditionering och värmen. Egen teori; (över)känslig mot kyla, kanske allergisk? Och inte kan jag köpa dundertabletterna Clarinase nu heller. Tidigare har dylika besvär gått över på några dagar med den medicinen, men nu är det borttaget ur receptfria läkemedel. Även andra förkylningsmediciner blir svårare att få tag på i fortsättningen, efter en skandal inom läkemedelsbranschen i Thailand. Se artikel i Bangkok Post. Över 48 miljoner förkylningspiller innehållande pseudoefedrin har försnillats till grannländer för tillverkning av drogen amfetamin.

"Pseudoephedrine is not an illicit drug. It is good and effective and affordable for colds and sinus problems," Food and Drug Administration narcotics control division chief Prapon Angtrakul said.
"But we cannot hand it out over the counter because some drug gangs and professionals are abusing its formula. If the problem continues, we may have to spend more on a different medicine to treat a simple ailment."

De medicinerna jag fått tag i; Clarityne (Loratadine) och Tylenol har,
ihop med mycket vatten och vila, minskat symptomen hjälpligt.

Hoppas nästa rapport blir friskare.

Ingen alkohol under Songkran i Chiang Mai

Det tror jag inte ett ögonblick på. Förbudet kommer kanske att förhindra de ambulerande ölförsäljarna kring floden, men för övrigt kommer ölen och spriten att flöda lika okontrollerat som vattnet.

Chiang Mai är ett av de vildaste ställena i Thailand att fira Songkran.

Även om spritförbudet skulle vara totalt är det inte därför jag flyr Songkran i Chiang Mai. Snarare det vilda firandet, se video från 2011 och bilder, med stor risk att få iskallt vatten över sig varhelst man befinner sig.

Därför drar jag söderut i morgon, lördag. Till Hua Hin för att cykla vidare söderut till platser med mer lugna och sansade firanden.

Kanske vi ses nere i södern . . .

Cykeln är tvättat, rengjord och servad. Redo för ett par veckor längs kustsamhällena och övärlden i södern.

Router, router, troubleshooter.

Jag erkänner med en gång; Datoranvändning tar upp en stor och viktig del av min tid. Bildhantering, bloggande, statistik, e-mail, lite Facebook, läsning, livestreaming och internet-surfande . . .

I nya lägenheten har uppkopplingen varit si och så, försvunnit ibland och krävs omstart. Särskilt frustrerande har det varit under icke kontorstid då modemet varit oåtkomligt för oss boende.

Efter mycket vedermödor har värden fixat till det, med nytt modem och två olika system med router. Fast det uppstod ett fenomen med min dator, den och enbart den kunde inte ta emot signalen från den routern som var närmast och alltså snabbast för mig. Värden och jag försökte, men inget hjälpte, inte ens på en meters avstånd från routern.
Jag bad om hjälp hos servicestället som nyligen fräschade upp min Laptop. Efter en halvtimma i butiken sa chefen; this one (pekade på en anställd) följer dig och försöker på plats. Han hade med en egen Laptop (vilken också tog emot signal från båda routrarna) för att se kommandona på engelska (min maskin har ju svenskt språk). Efter ett par timmar gav han upp och skiftade med en annan anställd, som inte heller kunde lösa problemet utan tog med datorn till kontoret för att komma tillbaka kl 18. Spänt väntade jag då internet kopplades på - men vemodet kom tillbaka. Lika illa.

Denna lilla mojängen var lösningen. Och nu funkade även fördelardosan med flera usb-ingångar.

Tanken att köpa en större, stationär dator, med snabbare processor växte fram (och lades i malpåse efter det som hände enligt nedan).
Dan efter cyklade jag till servicestället för att ändå betala för all tid de lagt ner, ca 7 timmar! Men innan jag hann säga något sa chefen; detta är lösningen och tog fram ett paket - med en TP Link. En wireless router. Åter sa han att this one följer med och installerar. Sagt och gjort, i en handvändning (eller snarare en mopedvändning), kvickt och lätt var den installerad - och signalen från den efterlängtade routern kom fram ! ! !  Jag åkte tillbaka. Tackade och betalade, med extra dricks.

120. 216.

Rubrikens siffror visar statistik. 120 är gränsfall för mig i båda fallen.
Jag trampade årsbästa i söndags, 120 km och det kändes helt okey, men dagen efter kom tröttheten. Det blev sovmorgon till halv elva.
120 är också gränsen för hur mycket luftföroreningar det får förekomma innan det anses otjänligt att vistas i. Genomsnittet senaste 24 timmarna ligger nu på 216, högt över hälsosamt.

Citat hämtat ur Ivars blogg:

"När man mäter den här typen av föroreningar får man fram ett värde i µg/m3. I Thailand har man satt gränsvärdet för ohälsosam luft till 120 µg/m3, genomsnittligt över 24h. I EU är gränsen 40 och länder som Kananda och Australien 25-30 µg/m3.Senast jag kollade visade mätstationen närmast mig 201 µg/m3µg, http://aqmthai.com/ CityHall. Men det verkar finnas städer i Kina och Indien som har så höga värden året om . . ."

Den dåliga luften till trots cyklade jag alltså 120 km i söndags. I början ihop med cykelklubben längs väg 1001 mot Phrao.

Här, längs vägen mot Phrao, ett tydling tecken på avbränning.

Man skyller på grannländerna, men borde se till sitt eget område först och främst.

Men 10 km innan deras mål för dagen, Buatong Waterfall, där jag varit tidigare, vände jag och tog en avstickare längs en kanal mot Mae Taeng. Och hamnade vid Mae Faek Water Irrigation Station. En anläggning för att reglera vattnet från en stor damm i närheten. Vattnet rinner här i floden Ping och kan ledas in i flera sinnrika vattensystem som förser kringliggande fält med bevattning.

Anläggning var klar för snart 80 år sedan (nu är det år 2555 i Thailand).

Det är ett Royal Project och anläggningen omgärdas av fina trädgårdar.

Torrlagt vattendjur. I bakgrunden en gångbro över floden.

Dagen bjöd på så mycket intressanta nyupptäckta områden med tidskrävande stopp inkluderande lunch och fika, att jag kom hem försent för att live kolla Helena Ekholms sista framträdande i skidskyttets världscup (såg det i efterhand).  På hemväg hade jag sett ett knippe vackra blommor längs vägkanten. Kom att tänka på Helenas ovan nämnda avslutande karriär, vände och tog bilden. Publiceringen tillägnas henne och alla goa spännande stunder framför bildskärmen.

Likt tjejen på moppen susar Helena vidare mot nya mål i livet. (Båda utan någon som helst aning om blommorna.)

MC-uppställning.

Förra veckan veteranbilar. I lördags samling med motorcyklar på samma plats.
I mindre strikta former; inga banderoller, ingen gratis mat, inga tal och inga klassiska thaidanser. Bara rå uppställning för tuffa grabbar.
Med dunkamusik från ett rockband.

Rostig.

Glänsande.

Snabba tvillingar.

Glidare.

HD för FiXaRe.



Attribut.

Veteranbilar på parad.

Fordon brukar föra en undanskymd roll i de vackra paraderna såsom Flower Festival och Loy Krathong, där de täcks av fantastiskt vackra dekorationer.
I lördags hade bilar en egen framträdande roll. Lanna Vintage Car Club hade stor samling vid Thapae Gate efter att ha glidit dit från järnvägsstationen. Vill du se bilderna i större storlek, klicka på dem.

Övriga smånotiser
Väderomslag; natten till söndagen steg aldrig tempen under 24 grader (mot tidigare ha legat runt 17-18 grader). Och ett regn i lördags i Lampang, 10 mil söderut, medförde att luftföroreningarna förbättrats rejält.
Datorförbättring; bara rent spontant åkte jag till Pantip Plaza för att rena, rensa och uppdatera datorn. Tillbaka fick jag en uppfräschad maskin, utökad med ytterligare flera gigabite och installerat windows 7. Det senare kommer att medföra lite förtret innan jag kommer underfund med programmet.

Rariteter



Korta och långa, den senare en Cadillac.



Saab och Volvo flankerar en fräck grill



Stadens första brandbil, tjänstgjorde för 100 år sedan.

Grånad Fiat.

Träsvarveri i ödebygden



Vid denna 4vägskorsning behövde jag inte fråga mig fram.

Jag brukar tänka ut en rutt varje gång jag tar en längre cykeltur. I fredags höll jag faktiskt den tänkta planen, med en viss utvikning. Det var efter Doi Saket som jag tog en väg jag ej cyklat tidigare. Frågade mig fram flera gånger. Sista gången fick jag svaret; "tang nii glai, tang nan glai". Jag valde det senare. (Det är viktigt med tonfallet, det senare betydde den där vägen lång, i motsats till denna vägen kort.) Alltså en omväg. Men jag ville så gärna nå 80 km denna dagen (det kom att fattas en). Efter ett tag blev asfalten mer och mer trasig, övergick till stenig grusväg vilket fick mig att vika ner på en betongväg. Som i sin tur ledde mig till ett svarveri, Mount Mango Co Ltd, där man tillverkar skålar av mangoträ. En avstickare som gav detta inlägget. Kul också att ha cyklat säkert över halva distansen på vägar jag inte varit på förut.




Skylten som väckte mitt intresse. En ganske stor anläggning visade det sig.

Andra svarvade alster.

Befogad förbudsskylt.

På rätt väg. Hög tid för lunch. Glad att kunna läsa vägskylten som säger Sankampaeng . . .

. . . och en rejäl kycklingstek på favoritrestaurangen i där.

Intensiv och aktiv helg. Da'n efter kom polisen.

Helgturer med fikapausar.
Både lördag och söndag tog jag sjumilakliv - med cykel. Om jag tagit den distansen i ett svep skulle det kunna ta cirka tre och en halv timmar. Men med glidarfart och mycket intressant att titta på och stanna till vid och dessutom stopp för mat och dryck tar det gärna den dubbla tiden.
På lördagen upp till Mae Rim och utforskade nya områden, hittade där en annan "gömd dal". Den var så gömd att bara byggnadsarbetare hittat dit  (och så jag förstår). Man höll på att bygga "Hidden Valley Resort", alldeles vid djungelkanten av Doi Suthep.

Söndagen var vikt till cykelklubbens utflykt, som efter mycket om och men kom iväg kl 9.30. Söderut på stora Hang Dong vägen i hög fart.  Jag tappade klungan vid ett rödljus, men kom ikapp vid en paus. Därefter var det lättare att hänga med i 25 km-farten mitt i klungen. Målet var en gammal ruinstad efter 32 km. Lunchen intill var överkomligt billig; 20 baht! Tillbaka drog jag och en engelsman själva längs Pingfloden, på så gott som trafikfria vägar.

Fikapauser är höjdpunkter på varje utflykt. Själva serveringen, i varierande miljöer, alltid med ett härligt leende.




















När mina egna motionsaktivitetet var avklarade var det kort om tid för dusch och mat innan andra aktiviteter, av högre kaliber, tog vid. Via live streaming i datorn kunde jag följa de spännande tävlingar i Ruhpolding; VM i skidskytte med fina svenska framgångar.

Polis tillkallad.
I dag måndag har jag tagit det lugnt och det hände inte något sepeciellt - förrän strax före kl 20. Då smällde det till !
Efter lunch på en favoritställe gled jag omkring i gamla stan, fikade (förstås) och läste en bok innan jag cyklade hemåt i mörkret. Då jag svängde in mot min soi (med blinkande rött bakljus) blev jag påkörd av en motorcykel. En ung tjej, som måtte kommit i hög fart, såg ingen så jag vände mig om alldeles innan.
Hon försökte köra om på insidan samtidigt som jag svängde. Pang i gatan. Inga personskador, men mc:n fick en skada på en skyddsskärm.
Vi blev hjälpta upp. Två engelsktalande indiska skräddare(?) tog genast hennes parti, "lagen säger att motorcykel än snabbare och ska ha företräde". Med rätt att köra på bakifrån var min outsagda kommentar. De trodde/tyckte att skadan skulle kosta 1000-1200 baht. Jag erbjöd 2000 baht för att komma undan utan mer inblandning. En civilklädd kvinnlig polis som satt i väntrummet(!) hos läkarkliniken kom in i diskussionen, presenterade sig och sa att det blir bäst för mig att tillkalla polis. Sagt och gjort, två poliser på mc kom och vi fick göra upp i godo. 1000 baht behövde jag punga ut (för att hon körde på mig).

Luang Namtha - TILL vattenfallet.

Resan blev målet.

Undrar just om Laotierna är lika tokiga i vattenfall som Thailändarna. Som vallfärdar till sina kära vattenfall på helger. Och har picnic hela dagen, kopplar av, plaskar och badar (med kläderna på).
Luang Namtha har ett vattenfall nära centrum, som vi var nyfikna på. Som de nog är väldigt stolta över. Markerat på karta och tydlig skylt som visade infart utefter stora vägen. Men den långa torrperioden hade satt sina spår och något svar på Laotiernas vattenfallsvanor fick vi inte här. Själva vattenfallet blev en flopp, så gott som uttorkat, men nog sevärt och mer besökt under regnperioden. En kul grej vid målet var att man betalar inträde, en spottstyver för en "rik" farang.

Ivriga biljettförsäljare när dagens enda(?) besökande turister kom.

Det var vägen dit, grusig, stenig, dammig och gropig, som blev helintressant.
Bebodd av bergsfolk i traditionella kläder. Som inte har anammat buddhismen utan håller kvar andetron och förfädersdyrkan (animism). Tydliga tecken på det är uppbyggda, i form av mönster gjorda av bambu, över vägar,  dörröppningar och mot skogen. Allt för att skydda mot onda andar.

På väg in mot "beskyddat" område.

Ung, charmig, pratsam tjej.

Tillhör bärarlaget, äldre gardet.

Rulla-däck lek.

Mellanmål på bladtallrik.

Skojbråkande tjejer.

. . . i en "vitlöksby".

Handarbete vid husknuten . . .

Skogen har mycket att erbjuda, bäst att skydda sig ordentligt.

En helintressant utflykt är till ända. Tillbaka till staden i skymningen.