Plockepinn och goa ungar

Två olika utflykter. På tvåhjuling, med respektive utan motor.
Halvvägs till Samoeng, motsols, har jag en favoritavstickare från stora vägen till ett kuperat område befolkat av bergsfolket Hmong.


Men först en fika, där jag pratade svenska med en av fem kvinnor som hade återträff från skolåldern.
De hade inte träffats på 30 år sedan de var fjorton och gick i samma klass.

Vid caféet går vägen till Hmongfolken in, eller ut beroende vilket håll man åker.

I dessa enormt kuperade bergen blev jag omåkt (nerför) av en thai med järnlår.

Längre fram stannade jag vid en samling intill byns skola.

Ett bylte i korgen . . .

. . . tittut.

Frukt och naturlig utsikt.

Doi Suthep i bakgrunden.

På låglandet gäller cykel. Med lättöverkomliga hinder, omöjliga med scootern.

En varnande orm hindrade inte att krypa under avspärrningarna.



Kom över vägarbeten i sista minuten. Grävmaskinisten backade lite och vinkade fram mig.

I sakta glidfart, som cykeln medger hann jag uppfatta några pinnar inne i en gård.

En man samlade ihop pinnarna i knippen.

Band fast dem.

Dopp i grytan, med röd färg.

Och släppte ut dem galant för att torka.