Det började fridfullt, lugnt och i harmonisk säkerhet med kaffe på Mitbury The Public House. En vacker plats med skön omgivning. Allting var perfekt 😋, tills beställda cappuccino kom - i pappersmugg 😞. Det drog ner mungiporna för platsen, som i övrigt får toppoäng 10 av 10. (Ligger längs Samoengvägen, strax innan Ma Sa Elephant camp.)
 |
Här skulle det stått en vacker kaffekopp med fat - men icke.
|
Med andra ord, och bilder, var det inte långt till nästa begivenhet. En turistgrupp hade bokat bad och tvättning i floden. Inte för sig själva utan för en elefant.
Mahoud (elefantskötaren) ledde fram djuret och med kommandon fick han den stora bjässen att bli "stege" för honom att klättra upp på ryggen. Det hela säkerligen en "show" som var inövad, men både elefanten och skötaren verkade njuta. Efter badet leddes elefanten fram till turisterna för att få lite godis och bli fotograferad.
Framme vid Pong Yaeng, där man svänger höger för att komma upp till Mon Cham, tog jag till vänster strax efter 7eleven. En lokal väg som slutar vid en Hmong-by efter cirka fem kilometer upp i bergen. Första gången jag åkt dit var på deras Nyårsfirande, en häftig tillställning, se LÄNKEN.
Denna gången, i torsdags, tänkte jag först göra en avstickade till en grotta som jag inte hittade. Och tur var det. Där jag vände blev vägen dirt road, och tillbaka märkte jag hur brant det var. Med händerna kraftigt om bromshandtagen och fötterna parerande i betongvägen kom jag tillbaka till "fast" mark. Och såg några lekande ungar intill en kvinna som sorterade blommor utanför sitt hus. Blommorna odlas här i trakten för försäljning sa hon.
Tillbaka ut på vägen till bergsbyn, som heter Ban Mae Sa Mai. Men kom inte ända fram. En trafikvakt sa: "Hurry up, we close". Då vände jag fort som "den", ville inte fastna i de öde trakterna. Det visade sig dock att trafiken var skiftande enkelriktad några hundra meter på grund av ett kraftigt jordskred. Vakten berättade att det hade inträffat för två månader sedan och ännu en månad återstår innan det blir helt klart igen. Ujdå, de måtte ha varit isolerade ett bra tag innan man kunde röja till viss framkomlighet.
Inte långt därifrån, efter att ha vänt, skymtade jag några pesoner i en sluttning. Bland stora blomsterodlingar höll de på att skörda örter av något slag. Killarna vinkade glatt medans flickorna verkade blyga inför kameran. Ungarna var nog mest förvånade och undrande vad det var för en figur som kommit.
Lillan hade svårt att kravla sig upp för en liten mur, storebror kom till undsättning.
En annan unge var vattenbärare.
Vad jag först såg från vägen.
En mer lättillgänglig syn är bäckravinen
längs breda Samoengvägen med restauranger vid vattnet.
Inget stopp för mig denna gången, ville hem i dagsljus.
