Befrielse vid risplantering

Arbetare med böjda ryggar hela dagarna då de planterar ris är en vanlig syn.

Och det som gör sig så bra på "säljande" fotografier. Inga ryggar klarar det utan smärta i långa loppet.

Den tiden kan vara förbi för de som investerar i en ris-sättnings-maskin. Första gången jag såg en sådan var på Chiang Mai Universitets experimentfält nära Rajapreuk/Royal Flora för några år sedan. Nu i veckan var en sådan maskin i bruk på ett av San Sais vidsträcka risfält.

 

Två dar innan, på omväg till Umbrella Festival, hade jag varit där och sett män bära ut tunga bördor av bäddar med ris för plantering. Korgarna de bär på sina axlar väger 25-30 kilo berättade de, och är förstås påprestande för knäna sa de vidare. De tyckte jag skulle komma tillbaka nästa dag och se själva planteringen.

Under pratstunden, då jag nämnt mitt hemland, sa en av männen att hennes dotter arbetade som au pair i Stockholm. Det finns många band till Sverige bland Thai.

 

 Gula tröjan "gör" färgbilden, men svart/vitt funkar också.

 

Kvinnan, vid mitt återbesök, hade en egen metod att forsla fram det som skulle planteras.

Det dröjde två dagar till jag var tillbaka (på en 42 kilometer cykeltur). När jag då först såg detta ekipaget kopplade jag inte direkt att det var en ris-sättmaskin.

En Kubota, från Japan, sa de med viss stolthet.

 

Motorn på lilla traktorn vevades igång.

Det hela kördes fram till "infarten" mot risfältet.

 

Gallret lades som en bro över vattenreglerings-diket.

 

Gallret hade först använts att köra av sätt-maskinen från kärran.

 Sättmaskinen med egen motor och med flera reglage och spakar.

Nu, ett viktigt moment.

Upp med en parasoll för bättre arbetsmiljö i den brännande solen.

 

Laddar med de förberedda bäddarna av risplantor.

Så här dags i produktionskedjan sparar man in stor arbetskraft (som riskerar ryggbesvär), men visst finns det grovjobb kvar inte minst de momenten i starten av blogg-inlägget. Och allt jobb med "baby"-plantorna, som också har planterats (undrar hur?). På andra sidan av den lilla vägen väntar dessa baby-plantor, täckta av väv, att omplanteras.

Diskussionen här (ja, på thai faktiskt) spann vidare på svensk-temat. -"Har ni risodlingar i Sverige?" frågade de. Då kom vi in på kyla och snö. Jag kontrade med att vi har maskiner med liknande medar som kör på snö. Det  gav upphov till viss munterhet.

 

En annan glad farmare passerade och sken upp med ett leende när han såg kameran.

 

Två andra bilder från omgivningen.

Ännu är dock det gamla sättet mer vanligt i mindre odlingsmarker. Vid mitt favorit-cykelstråk hade en grupp risplanterare (med framtida ryggproblem?) tagit lunch och  samtidigt var det avlöningsdags.

Här skulle inlägget vara klart att publiceras. Men jag var nyfiken på om de ändå inte planterade också för hand och tog en tidig cykelrunda i dag onsdag.

Framme vid favoritcykelstråket var de i full gång. Även här gjorde en sättmaskin jobbet. En av kvinnorna visade med tillfredsställelse ut mot åkern där maskinen höll till.

 

 

Fortsatte genom en skuggig träd-dunge och ut till fortsättningen av detta stora fält.

 

Och där längst bort. Några kvinnor som planterade för hand.

Jag närmade mig längs en av de smala jordbäddarna,

för närbilder och hjärtliga leenden.

GPS från offine karta i mobilen visade mig vidare mot floden Ping för en omväxlande väg hem. Vid "Drunken Snake Road" hade ett kafé nyligen öppnat, det blev en lämplig kaffepaus.

Slutbilderna tog jag vid korsningen Highway 1001 / 121.  Tror föraren hade riktigt kul när han körde rally och kultiverade jorden, speciellt när han såg mig fotografera.