Samoeng rundan med komplikation

Hettan under maj månad gör att utflykter runt Chiang Mai ger övervikt från cykel till scooter. Samoengrundan är en klassiker för de flesta motorburna västerlänningar, turister som fastboende.

Gårdagens scootersväng på den rundan blev lite mer komplicerad än tänkt. Jag tog en avstickare till platsen där turister leker ekorre. Såg aldrig själva attraktionen, bara några billaster med äventyrare. Då hade jag åkt upp upp upp till och passerat lilla byn Ban Pong Krai.




Servering vid vattendrag i början på rundan.

Upp upp till Ban Pong Krai.

"White Tempel" i Ban Pong Krai.

I stället för att ta samma väg tillbaka till Road 1096 hade jag frågat om vägen fortsätter till Samoeng. Throng pai (rakt fram) var det klassiska svaret.  Efter några felkörningar kom jag till slut fram på en väg som inte var återvändsväg. Försökte skaka bort tvivel efter varje svår kurva och gropighet i vägbanan.

"Skyddande" räcke  vid ras intill vägkanten. Här ett kort stycka nylagd betongväg.

En bil i samma riktning gav hopp, och efter ett tag en handritad skylt med ett ortsnamn. Jag stoppade en mötande bil och frågade om vägen. - Jo, vägen kommer fram till Samoeng, skrattade föraren. Vid vägkanten ytterligare längre fram satt en kvinna och sågade bambu. Hon sa att det är cirka 20 km kvar till Samoeng. Vid mitt "förfärade" uttryck lugnade hon med att det är bara 5 km kvar av den dåliga vägen.

Efter ett tempel skulle jag svänga vänster. Och mycket riktigt. En befriande fin asfaltsväg, som alla kurvälskande fartknuttar skulle uppskatta, tog mig till en paus vid "mitt" kaffeställe i Samoeng.

Ban Pok, som jag läst på skylten i skogen, var slutet på den 13 km långa dåliga vägen i djungeln. Därifrån var det 15 km till en Hot Spring, som verkar lockande till en kommande scootertur.

Hemma på kammaren kollade jag på senaste versionen (January 2015) av kartan Mae Hong Son the loop att det går andra omvägar ända från Mae Rim. Det blir garanterat fler upptäcktsfärder med scooter i omgivningen.

Tillfälligt skydd under min hoj. Utkanten av Ban Pok.

Framme vid Ban Pok och på fin asfalt kändes det som att jag körde svindlande fort (jämfört med djungelvägen), visaren visade dock behagliga 40-45 km/h.

Lokala mannen, liksom jag, i riktning från Ban Pok till Samoeng.

Fin vy från odlingar i små dalgånger, nedan i närbild.

Vatten, vatten, vatten. Hetta, värme, hetta. Det kändes något svalare uppe i bergen, men ingen stor skillnad. Högsta delarna på turen var omkring 1000 meter över havet. Så det krävdes vätska, fastän jag inte cyklade. På väg upp drack jag vatten vid en bäckrestaurang. Avslutade likadant, med vatten vid fräcka Bannok Café.

Vid en tisdagsmarknad stannade jag ock skulle köpa en mango för 20 baht, trodde jag. Men det var kilopris (det är ju mangosäsong), så jag fick fyra stycken. Bananerna var också billiga, lyckades få försäljerskan att dela på en hel klase och köpa nio bananer för samma summa, 20 baht.