Dödens järnväg nu folkets och turisters

Jag återkom till Kanchanaburi och River Kwai 32 år efter mitt första besök.
Inte alls under lika dramatiska förhållanden som för huvudpersonen i denna film med verklighetsbakgrund. En väldigt bra film, som också handlar om bygget av Dödens järnväg. Kolla trailern:



Den var den filmen som lockade mig till återbesök. Likt förra gången åkte jag tåg sträckan Kanchanaburi - Nam Tok. Skulle gärna vilja komma längre upp mot Burmagränsen med cykel, kanske det kan bli under den svalare perioden vid annat tillfälle.

Alla vagnar är Klass 3, några med stoppade säten, andra med ursprungliga träbänkar. Det går också speciella turistavgångar på helgerna. Jag åkte ordinarie tåg, gick på vid stationen innan bron. Tur det, för vid River Kwai-stationen drällde det på turister i mängder. Många turister åker hit på dagsturer från Bangkok, med minivans, går av vid de spektakulära viadukterna och sedan a/c van tillbaka. Med en sådan kortvariant missar man fortsatt fina vyer och viadukterna från andra hållet, som jag fick till bättre med kameran.

1986. Träplank för gångare. Vägen har ersatts med utsiktsplatser.

2014. Varningsskyltar har tillkommit, träräcken har bytts mot järn vid balkongerna. Byggnation på andra sidan floden. 

Fin vy norrut i början, annars mycket buskage som smattrade mot tåget (och som ibland flög in i vagnen).

Långa och många armar ur turistvagnarna.

Glesare med resenärer efter de stora turistskarorna gått av. 

Smak för träsmak.

 

Ur minnesbilder från 1086. Stationsbyggnaden vid Nam Tok.

Samma byggnad står kvar, men jag hann inte ta jämförande bild, fick hoppa på vagnen i farten efter bara ett kort stopp.



Järnvägsknuten Nong Pladuk. Med minnesmärke att här startade Dödens järnväg.

Bilderna från Nong Pladuk tagna på hemresan med tåg via Thonburi, Bangkok.